Dagens... klagomål
Veckans snackis - alla bloggerskor som får läsare och kommentarer för att vara... rentav dumma i huvudet. De måste vara blonda, och om de inte är det naturligt så bleker de sönder håret tills det nästan blir grått. Förstorar brösten (en viss "kissiekatt), sprutar in en massa grejer i läpparna, spelar elaka och bitchiga, tar lättklädda bilder... åh! Finns det värre?
Man undrar hur den mediala framtiden kommer att se ut. Hur långt folk kommer att gå om de redan kunnat gå såhär långt.
Katrin Zytomierska har redan pratat om det här idag, och ärligt talat - är ni förvånade över att t.ex. Kissie kände sig påhoppad? Haha. Hon påstår att Katrin har fel. Nej det har hon inte. Hon har fullständigt rätt i det hon säger. Det är klart att Kissie tar åt sig för att hon innerst inne vet att Katrin har rätt. Vad är det för fel på folk egentligen? Varför måste man ta till såna konstiga metoder för att göra sig hörda/sedda?
Mina åsikter om...
Han har en bra blogg. Förutom när han festar. Jag gillar de få stunder som finns då han är som en slags förebild för homosexuella som inte riktigt vågar komma ut, eller bara vill prata angående sin sexuella läggning. Han verkar ha humor och skriver rätt roliga saker ibland. Men festandet tar mycket överhanden, och det är något jag kan säga om många av bloggarna jag ska skriva om.
Och en sak till. Han borde inte skämmas över vart han bor, säger aldrig vad stället heter längre. Han kallar alltid sin hemort för "förorten" (jag vet vart han bor och vad området heter). Var stolt! Jag bor också i en förort. Jag skäms inte. Örby. Så svårt var det. Oj, vad ghetto jag blev.
Hon får mig att undra vad folk egentligen är kapabla till att göra. Hon gör allt för att provocera och får läsare för det. Även om hon smutskastar sina läsare och kallar dem för korkade, blåsta och idioter. Folk fortsätter ändå läsa. Har inget bra att säga om henne, hon är inte i närheten av en bra förebild då hon festar dagarna ut i ända (även skoldagar), planerar att förstora brösten och ideligen fyller läpparna med restylane. Nej. Hon är inte bra. Hon skriver inte bra heller.
Söt tjej, verkar egentligen vara en trevlig och rätt okej människa. Genom bloggen får hon dock festpolare som hon festar jämt med. Hon säger flera gånger att hon ska sluta skriva så mycket om festandet för att bli en bra förebild, men det händer liksom aldrig. Att ha en blogg ger en inte rätt till att festa och hålla på varenda kväll. Hon är ju faktiskt bara sexton år. Ja, man får ju hoppas att hon återupptar studerandet och att det blir något av henne, istället för att hon sitter hemma och hemmafestar jämt.
Hon färgade håret brunt för att äntligen bli kvitt stämpeln som den dumma, festande fjortisblondinen hon var när hon var yngre. Och hon har väl lyckats ganska bra. Dock tänker jag inte på hårfärgen, men med allt hon lyckats åstadkomma. Hon skriver väldigt lite om sina utekvällar, skriver att hon ska ut och roa sig med vänner och inget mer. Vilket jag tycker är bra, för mer behöver man egentligen inte veta. Bra att hon börjat jobba upp sig äntligen.
Världens skönaste bloggerska. Hon är väl en av de få som inte alltid försöker hålla en perfekt yta utan ibland även kan klanta till sig lite (i videobloggar till exempel, hehe) och visa en mänsklig sida. Däremot tyckte jag att det blev lite för mycket festande hos henne också, nu när hon fyllde 18 för bara några månader sen. Men hon skriver inte heller sådär jättemycket om hur mycket hon dricker och allt som händer på klubbar/barer. Hon försöker nog ändå fortfarande vara som en förebild för yngre, bara bra det.
Googlar man på hennes namn hittar man bara såna här bilder. Ett foundationsbombat ansikte, upptryckta bröst, synlig behå och ett riktigt ansträngt och äckligt flin. Hela bilden säger vem hon är. En brud som festar på tok för mycket, umgås med idioter och är själv inte en sån lysande person. Hela grejen med att hon ska härma "Kissie" är inte heller så attraktiv. Nej, det finns få bloggare som man kan kalla förebilder här i Sverige. Men det finns några och dem ska man väl ta vara på och sluta kasta skit på. Och en förebild ser jag inte på bilden ovan.
Med det här inlägget säger jag godnatt. Klockan är ju faktiskt strax över tio och jag behöver min sömn. Den fick jag inte mycket av i natt så nu ska jag ta igen det. Sov gott, så hörs vi imorgon, då jag slutar fyra... Kill me. Nu kommer alla hemska skoldagar igen.
Nåja, godnatt! ♥
Livet är hårt, sa bonden. Grymt, sa grisen.
Jag vet inte ens varför jag är vaken redan nu.
Just nu är den tio i sju. Jag ska vakna om fyrtio minuter. Jag har sovit i fyra timmar i natt. Trodde ärligt talat inte att jag skulle somna, men tydligen.
Jag känner mig så äcklig. Arg och besviken. Jag vet inte om jag är ledsen. Jag var nog det igår kväll, men jag måste ha slagit rekord i hur kort tid jag någonsin kunnat gråta. Jag tror jag grät i två minuter. Sen tog det stopp.
Jag har så mycket blandade känslor just nu, det är lite läskigt.
Att jag låter människor göra såhär mot mig är ännu sjukare.
Nej, dags att öppna ögonen lite. Strunta i alla falska människor, ge dem ingen cred, ingen uppmärksamhet, ingenting.
Jag vill bara säga att om ni ville göra mig ledsen/arg/besviken, så har ni lyckats.
Fast den här gången reagerade jag inte såsom jag brukar göra när det väl händer saker. Även om det här må vara det värsta jag varit med om. Jag tror jag vet varför. Och det är väl bara bra, att jag börjar bli psykiskt starkare. Snart immun mot allt vad gäller tårar, ilska och vrede över såna här saker. När folk antingen slutar tänka för en stund, eller gör det med flit för att såra. Jag vet inte vilket. Men jag bryr mig inte.
Huvudsaken är att jag är sårad. Och att jag inte förlåter.
För det gjorde jag för några månader sen, och det visade sig att det fick jag äta upp nu.
Tack för att ni givit mig den här insikten. Mer ska ni inte ha något tack för. Vet inte hur jag ska beskriva allt, och förklara.
Men jag orkar inte.
Just nu är den tio i sju. Jag ska vakna om fyrtio minuter. Jag har sovit i fyra timmar i natt. Trodde ärligt talat inte att jag skulle somna, men tydligen.
Jag känner mig så äcklig. Arg och besviken. Jag vet inte om jag är ledsen. Jag var nog det igår kväll, men jag måste ha slagit rekord i hur kort tid jag någonsin kunnat gråta. Jag tror jag grät i två minuter. Sen tog det stopp.
Jag har så mycket blandade känslor just nu, det är lite läskigt.
Att jag låter människor göra såhär mot mig är ännu sjukare.
Nej, dags att öppna ögonen lite. Strunta i alla falska människor, ge dem ingen cred, ingen uppmärksamhet, ingenting.
Jag vill bara säga att om ni ville göra mig ledsen/arg/besviken, så har ni lyckats.
Fast den här gången reagerade jag inte såsom jag brukar göra när det väl händer saker. Även om det här må vara det värsta jag varit med om. Jag tror jag vet varför. Och det är väl bara bra, att jag börjar bli psykiskt starkare. Snart immun mot allt vad gäller tårar, ilska och vrede över såna här saker. När folk antingen slutar tänka för en stund, eller gör det med flit för att såra. Jag vet inte vilket. Men jag bryr mig inte.
Huvudsaken är att jag är sårad. Och att jag inte förlåter.
För det gjorde jag för några månader sen, och det visade sig att det fick jag äta upp nu.
Tack för att ni givit mig den här insikten. Mer ska ni inte ha något tack för. Vet inte hur jag ska beskriva allt, och förklara.
Men jag orkar inte.
Falskt spel
Det här är en sak jag har stört mig på ett tag nu. Tänkte skriva om det häromdagen men orkade inte, så då gör jag det nu.
Hur kan man bara klippa av kontakten med någon, vars vänner man inte gillar? Speciellt om man inte har någon anledning. Då känns det inte så himla macho. "Jag vill inte vara med dig längre." "Varför inte?" "Jag gillar inte dina vänner." "Varför?" *tystnad*
Kissie-Amir-syndromet med andra ord. Kissie dumpade Amir för att hans vänner inte var som henne. Ingen tillräckligt stark anledning, om ni frågar mig. Jag hade velat dumpa henne själv, om jag hade varit Amir. För såna där brudar är inte kloka på någon fläck, alltså.
Varför ska man ens göra något över huvud taget utan att förklara sig? Såvida det inte var en impuls, men sådant brukar man ångra i många fall också. Och ibland kan det vara bra. Men då kanske man kommer på en tillräckligt bra anledning senare. Eller inte vet jag.
Men fortfarande känns det inte så schyst att göra så som fröken Kissekatt gör. Men vi alla vet ju hur hon funkar i skallen.
Så... detta något luddiga inlägg vill jag avsluta med en liten sammanfattning. Skumma handlingar utan en förklaring ger ändå en hyfsad förklaring på hur personen är. En idiot.
Dags att sova! Vi hörs imorgon, puss och godnatt.
Nattinlägg till en kär vän
Alltid när jag vill prata, finns du där.
Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet, du finns alltid där (om du inte är ute på äventyr! Hehe).
Och det är så jävla skönt! För vid den här tiden sover kanske de flesta. Klent nog, haha, men så finns det vissa som inte gör det. Och det är oftast mitt i natten som jag vill prata. Och då finns du där!
Vi har känt varandra i två år ungefär. Lite mindre än så - men man kan inte neka till att det känns som en längre tid. Vi har upplevt mycket tillsammans, vi har pratat om allt mellan himmel och jord, det gör vi i och för sig varje gång vi pratar.
Och det är skönt. Det är det jag älskar med dig! Du är som min egen psykolog, hihi.
Jag älskar dig, Sandra. Glöm inte det!
Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet, du finns alltid där (om du inte är ute på äventyr! Hehe).
Och det är så jävla skönt! För vid den här tiden sover kanske de flesta. Klent nog, haha, men så finns det vissa som inte gör det. Och det är oftast mitt i natten som jag vill prata. Och då finns du där!
Vi har känt varandra i två år ungefär. Lite mindre än så - men man kan inte neka till att det känns som en längre tid. Vi har upplevt mycket tillsammans, vi har pratat om allt mellan himmel och jord, det gör vi i och för sig varje gång vi pratar.
Och det är skönt. Det är det jag älskar med dig! Du är som min egen psykolog, hihi.
Jag älskar dig, Sandra. Glöm inte det!
Mamma, jag har varit för snäll och obstinat
Då kommer det en sån här gullig rosa ruta igen då, som indikerar att jag tänker skriva ner lite tankar i detta inlägg.
Såhär är det. Jag har länge fascinerats av faktumet att vi aldrig kan sluta få fördomar/förutfattade meningar om varandra.
Nio gånger av tio då man möter någon ny, får man en tanke om denne. Faktiskt kom jag på det i måndags, då detta inte hände mig med några av de nya människor jag träffade. Tänkte att "det verkar vara intressanta människor man vill lära känna" och inte den klassiska "hon är säkert...", eller "han brukar nog...". Vilket förvånade mig! Jag brukar faktiskt tvärtom komma på mig själv med att döma varenda människa direkt då jag ser dem. Tror jag lärt mig en läxa nu, att det inte alltid är som man tror.
Och där har vi en sak som kan svida rejält. Att lära känna någon, men sen förändras personen helt i en drastisk handling och perspektivet på personen förändras likaså. Hur gör man om det man trott om en person under flera år inte visade sig stämma?
Falska personligheter, kallas det, och det är bland det värsta jag vet. Jag har upplevt flera såna under de senaste åren. Folk jag lärt känna, lärt mig umgås med och lärt mig älska. Folk som ljuger, försöker vara någon de egentligen inte är, folk som helt enkelt inte är den de annars utger sig för att vara.
Ständigt möter vi på dem men lär oss aldrig att undvika dem.
Långt inlägg
Vet ni? För första gången på fem månader kan jag säga att jag faktiskt börjar må bättre. På riktigt.
Känner ingen större saknad, dock finns det alltid en pytteliten gnista någonstans därinne som inte vill slockna.
Det är ungefär som det där som hände mig för tre år sen. Okej, hände inte bara mig utan en massa andra också. Men det betydde mycket, och förlusten vände upp och ner på hela min tillvaro.
Nuförtiden är jag bara arg över det som hände, vilket beslut som togs. Men glad över den tid jag fick innan det hände.
Den här gången är det kanske inte fullt lika allvarligt, dock kändes det så ibland. Nu har jag lärt mig att inse, att det kanske inte händer igen. Och att jag inte ska gå och hoppas på att det ska hända igen. För jag måste ju gå vidare någon gång.
Även om jag önskar innerst inne att det fanns en chans för oss, så är jag även realistisk. Det finns även en risk att det inte händer.
Och hur besviken och ledsen jag än var, så tog jag mig ur det och lyckades någorlunda smälta det, åtminstone lite.
Jag förvånas över två saker, och det är att jag vågar säga det här om mig själv (med risk att låta egoistisk) och att jag vågar tänka det; jag må trilla ner i skiten och det kan ta dagar, veckor, månader - till och med år, men sen tar jag mig upp igen. Jag trodde inte att jag var så stark, snarare mycket mer sårbar och klen.
Och jag är nog inte ensam om att ha varit med om det här. Kärlek är inte alltid så lätt. Man kan inte bli garanterad ensamrätt om sin älskling, man kan inte bli garanterad trohet från hans/hennes sida och sen garantera honom/henne samma sak. Det är väl lättare att säga att man själv alltid är trogen, än att lita på det den andre säger.
Men kärleken är sån, och på ett sätt är det bra att få ha upplevt det, för då känner man igen mönstren till senare och kan förvarna sig själv innan bomben exploderar.
Dags att sova, kära läsare. Klockan är kvart i tre och det är även en dag imorgon. Jag skriver mer då, får se vad jag hittar på. Hoppas ni hade en bra dag respektive kväll. Godnatt.
Känner ingen större saknad, dock finns det alltid en pytteliten gnista någonstans därinne som inte vill slockna.
Det är ungefär som det där som hände mig för tre år sen. Okej, hände inte bara mig utan en massa andra också. Men det betydde mycket, och förlusten vände upp och ner på hela min tillvaro.
Nuförtiden är jag bara arg över det som hände, vilket beslut som togs. Men glad över den tid jag fick innan det hände.
Den här gången är det kanske inte fullt lika allvarligt, dock kändes det så ibland. Nu har jag lärt mig att inse, att det kanske inte händer igen. Och att jag inte ska gå och hoppas på att det ska hända igen. För jag måste ju gå vidare någon gång.
Även om jag önskar innerst inne att det fanns en chans för oss, så är jag även realistisk. Det finns även en risk att det inte händer.
Och hur besviken och ledsen jag än var, så tog jag mig ur det och lyckades någorlunda smälta det, åtminstone lite.
Jag förvånas över två saker, och det är att jag vågar säga det här om mig själv (med risk att låta egoistisk) och att jag vågar tänka det; jag må trilla ner i skiten och det kan ta dagar, veckor, månader - till och med år, men sen tar jag mig upp igen. Jag trodde inte att jag var så stark, snarare mycket mer sårbar och klen.
Och jag är nog inte ensam om att ha varit med om det här. Kärlek är inte alltid så lätt. Man kan inte bli garanterad ensamrätt om sin älskling, man kan inte bli garanterad trohet från hans/hennes sida och sen garantera honom/henne samma sak. Det är väl lättare att säga att man själv alltid är trogen, än att lita på det den andre säger.
Men kärleken är sån, och på ett sätt är det bra att få ha upplevt det, för då känner man igen mönstren till senare och kan förvarna sig själv innan bomben exploderar.
Dags att sova, kära läsare. Klockan är kvart i tre och det är även en dag imorgon. Jag skriver mer då, får se vad jag hittar på. Hoppas ni hade en bra dag respektive kväll. Godnatt.
Filosofen är igång
Jag har alltid undrat varför man ska vara så otroligt godtrogen och naiv.
Ungefär som så att man umgås med någon man vet inte är bra för en. En sådan som snattar, ljuger, knarkar, kan vara riktigt taskig mot andra. Många fortsätter umgås med personen för att de inte vet hur de ska säga ifrån.
Jag har känt igen mig i dessa situationer en gång i tiden. Och det är inte bra att umgås med någon som inte är bra.
Många föräldrar kan också varna en. "Hon är ingen bra vän, jag tycker att du ska sluta umgås med henne." Oftast har de en anledning, ibland inte. Men när de väl har en anledning borde man lyssna till den, för att man själv inte är benägen att ta beslut pga blindhet. Den som står en närmast kan vara ens sanna fiende många gånger.
Ibland kan folk verka för bra för att vara sanna också. Vi säger att jag träffar på en kille nu på gymnasiet. Han är trevlig, snäll, omtänksam, utåtriktad och mycket kärleksfull. Perfekt, om man skulle våga säga så. Vi går långsamt framåt och han säger att vi inte ska göra något jag inte vill. Åtminstone verkar han vara perfekt, tills något går fel. Vi bråkar över något och det är då det smäller till. Han kanske misshandlar, rånar eller våldtar en, rentav.
Visserligen ska man inte gå och ha förutfattade meningar från början och vara rädd för varje individ man möter, men är det någon som beter sig lite skumt, kan man alltid tänka efter lite extra. Det kanske till och med lönar sig efteråt.
Se filmen "Fear", med Mark Wahlberg och Reese Witherspoon (1996), för att förstå åtminstone lite av det jag menar. Det är ungefär det här som händer i filmen.
Var inte rädd för att möta nya saker, nya människor i livet, men var rädd om vem du släpper helt inpå ditt privatliv.
Ungefär som så att man umgås med någon man vet inte är bra för en. En sådan som snattar, ljuger, knarkar, kan vara riktigt taskig mot andra. Många fortsätter umgås med personen för att de inte vet hur de ska säga ifrån.
Jag har känt igen mig i dessa situationer en gång i tiden. Och det är inte bra att umgås med någon som inte är bra.
Många föräldrar kan också varna en. "Hon är ingen bra vän, jag tycker att du ska sluta umgås med henne." Oftast har de en anledning, ibland inte. Men när de väl har en anledning borde man lyssna till den, för att man själv inte är benägen att ta beslut pga blindhet. Den som står en närmast kan vara ens sanna fiende många gånger.
Ibland kan folk verka för bra för att vara sanna också. Vi säger att jag träffar på en kille nu på gymnasiet. Han är trevlig, snäll, omtänksam, utåtriktad och mycket kärleksfull. Perfekt, om man skulle våga säga så. Vi går långsamt framåt och han säger att vi inte ska göra något jag inte vill. Åtminstone verkar han vara perfekt, tills något går fel. Vi bråkar över något och det är då det smäller till. Han kanske misshandlar, rånar eller våldtar en, rentav.
Visserligen ska man inte gå och ha förutfattade meningar från början och vara rädd för varje individ man möter, men är det någon som beter sig lite skumt, kan man alltid tänka efter lite extra. Det kanske till och med lönar sig efteråt.
Se filmen "Fear", med Mark Wahlberg och Reese Witherspoon (1996), för att förstå åtminstone lite av det jag menar. Det är ungefär det här som händer i filmen.
Var inte rädd för att möta nya saker, nya människor i livet, men var rädd om vem du släpper helt inpå ditt privatliv.
Meningslöst snack
Jag är fortfarande uppe. Klockan är i skrivande stund lite efter två och jag vet inte riktigt när jag kommer att avsluta detta inlägg med tanke på att jag inte riktigt vet vad jag vill skriva just nu. Men något ska jag allt klämma fram.
Jag har fortfarande inte kommit underfund med varför jag är så rädd för att börja gymnasiet. Alla borde vara minst lika nervösa som jag, med tanke på att det är väldigt liten chans att man hamnar i samma skola och över huvud taget samma klass som någon man känner. Bra, dessutom. Okej, man har kanske turen på sin sida och träffar på någon bekant som man kan ta upp kontakten med. Men kom igen. Bästa kompisen i samma klass/skola... det händer inte.
Så... jag har det ungefär lika jävligt som alla andra förstaårselever där ute. Om det inte är så att man börjar i samma skola som någon äldre, som man kanske inte har världens bästa band till. Hm. Nja, jag vet inte.
Okej, nu började det spåra ur lite, hehe. Vi hörs imorgon istället, mitt försök må ha varit tappert, men dock onödigt, att försöka klämma fram ett vettigt inlägg.
Godnatt!
Jag har fortfarande inte kommit underfund med varför jag är så rädd för att börja gymnasiet. Alla borde vara minst lika nervösa som jag, med tanke på att det är väldigt liten chans att man hamnar i samma skola och över huvud taget samma klass som någon man känner. Bra, dessutom. Okej, man har kanske turen på sin sida och träffar på någon bekant som man kan ta upp kontakten med. Men kom igen. Bästa kompisen i samma klass/skola... det händer inte.
Så... jag har det ungefär lika jävligt som alla andra förstaårselever där ute. Om det inte är så att man börjar i samma skola som någon äldre, som man kanske inte har världens bästa band till. Hm. Nja, jag vet inte.
Okej, nu började det spåra ur lite, hehe. Vi hörs imorgon istället, mitt försök må ha varit tappert, men dock onödigt, att försöka klämma fram ett vettigt inlägg.
Godnatt!
Desirée Nilsson fick gratis tårta
Okej, så angående hela cirkusen kring Dessie och tårtan hon fick i ansiktet på Ung 08, nu kommer ett väldigt långt inlägg. Med två videos i mitten, så det är lugnt.
Många kanske tycker "ha, rätt åt henne". Det kanske jag också hade gjort, bara för att jag hatar hennes blogg och sättet hon skriver på, vilket liknar väldigt mycket vid Kissies stil. Men som jag tidigare skrivit är det just det dessa bloggerskor tjänar på, att skriva elaka och provocerande inlägg. Hur mycket de än säger det själva och hur lite ni än tror på det måste ni inse att det faktiskt är sant. Kommentarer som praktiskt taget manar dem att fortsätta. Oseriösa videobloggar, bilder och annat. Självklart blir det en ond cirkel av allt. Ju fler elaka kommentarer, desto mer provokation. Och ännu mer kommentarer.
Så någon liten tjej kom fram till Desirée och kastade en tårta rätt i ansiktet på henne. Sen gick hon tydligen bara. Otroligt rädd för att stå för det hon gör.
Jag måste säga en sak, och hata mig hur mycket ni vill och allt vad ni vill, men jag tycker det är fel.
Spelar ingen roll vem vi snackar om; Kissie, Dessie eller... kungen. Det är inte okej att kasta en tårta eller någonting alls på någon kändis man aldrig träffat på riktigt och därför inte fått en riktig uppfattning om den personen.
Jag menar, okej. Dessie skriver som en liten fjortis. Hade man däremot kunnat träffa henne, snacka och grejer, så kanske hon inte skulle vara så illa ändå. Jag säger inte att det är så, men man ska aldrig döma hunden efter håren. Vilket troligtvis är det som tjejen har gjort, som kastade prinsesstårtan.
(vrid på huvudet åt vänster, tjejen har filmat från helt fel håll)
(och ja, jag stör mig också på "chilla, chilla, chilla"... vilket ord egentligen, om man tänker efter!)
Och varför, varför kasta något så gott, när man istället kan äta den? En prinsesstårta kostar ju pengar, så kom igen. Spar på krutet och nästa tårtkastare - snälla stå för det du gör och säg att du hatar henne rätt i ansiktet istället för att springa för livet.
Skulle jag vara med någon, som var kompis med Kissie och sa "du, vi drar och träffar Alexandra" (hon heter ju faktiskt så), tror jag att jag skulle kunna säga något i stil med "hörru, jag gillar inte din blogg". Kanske inte kasta en tårta, men man kan väl framföra sin åsikt när man väl står vid personen, istället för att kasta grejer och hålla på.
Inte för att jag tror att jag någonsin skulle träffa Kissie, men det spelar ingen roll för min del.
Visserligen kan man få sig en liten bild av hur personen är via hennes blogg, men tänk på att det ibland också bara kan vara en slags image. En påhittad person som bara finns i bloggen. Man vet aldrig.
Så som jag sa; döm inte hunden efter håren förrän du lärt känna den på riktigt.
Många kanske tycker "ha, rätt åt henne". Det kanske jag också hade gjort, bara för att jag hatar hennes blogg och sättet hon skriver på, vilket liknar väldigt mycket vid Kissies stil. Men som jag tidigare skrivit är det just det dessa bloggerskor tjänar på, att skriva elaka och provocerande inlägg. Hur mycket de än säger det själva och hur lite ni än tror på det måste ni inse att det faktiskt är sant. Kommentarer som praktiskt taget manar dem att fortsätta. Oseriösa videobloggar, bilder och annat. Självklart blir det en ond cirkel av allt. Ju fler elaka kommentarer, desto mer provokation. Och ännu mer kommentarer.
Så någon liten tjej kom fram till Desirée och kastade en tårta rätt i ansiktet på henne. Sen gick hon tydligen bara. Otroligt rädd för att stå för det hon gör.
Jag måste säga en sak, och hata mig hur mycket ni vill och allt vad ni vill, men jag tycker det är fel.
Spelar ingen roll vem vi snackar om; Kissie, Dessie eller... kungen. Det är inte okej att kasta en tårta eller någonting alls på någon kändis man aldrig träffat på riktigt och därför inte fått en riktig uppfattning om den personen.
Jag menar, okej. Dessie skriver som en liten fjortis. Hade man däremot kunnat träffa henne, snacka och grejer, så kanske hon inte skulle vara så illa ändå. Jag säger inte att det är så, men man ska aldrig döma hunden efter håren. Vilket troligtvis är det som tjejen har gjort, som kastade prinsesstårtan.
(vrid på huvudet åt vänster, tjejen har filmat från helt fel håll)
(och ja, jag stör mig också på "chilla, chilla, chilla"... vilket ord egentligen, om man tänker efter!)
Och varför, varför kasta något så gott, när man istället kan äta den? En prinsesstårta kostar ju pengar, så kom igen. Spar på krutet och nästa tårtkastare - snälla stå för det du gör och säg att du hatar henne rätt i ansiktet istället för att springa för livet.
Skulle jag vara med någon, som var kompis med Kissie och sa "du, vi drar och träffar Alexandra" (hon heter ju faktiskt så), tror jag att jag skulle kunna säga något i stil med "hörru, jag gillar inte din blogg". Kanske inte kasta en tårta, men man kan väl framföra sin åsikt när man väl står vid personen, istället för att kasta grejer och hålla på.
Inte för att jag tror att jag någonsin skulle träffa Kissie, men det spelar ingen roll för min del.
Visserligen kan man få sig en liten bild av hur personen är via hennes blogg, men tänk på att det ibland också bara kan vara en slags image. En påhittad person som bara finns i bloggen. Man vet aldrig.
Så som jag sa; döm inte hunden efter håren förrän du lärt känna den på riktigt.
Bloggkändisar och kommentarer
Hallå hallå. Var trött för inte så längesen, men det vändes efter ett roligt telefonsamtal. Så nu tänker jag skriva ett lite långt inlägg, be prepared.
Emelie och Lisa kom över, vi såg halvt på "Lipstick Jungle" medan vi snackade skit och satt vid datorn. Efter programmet slutat tvingade jag och Emelie med Lisa ut så vi tog oss ut och satte oss på trottoarkanten vid Råbyvägen, lyssnade på musik och Emelie sprang efter en joggare, haha - det var kul.
Gick hem strax vid elva, det mörknade väldigt fort utomhus måste jag säga. Det märks att det börjar bli höst nu. Och om en månad fyller jag år, då är det nästan ett faktum att hösten är här. Det är inte ofta det fortfarande är sommarvärme i mitten av september. Men ja, växthuseffekten... Man vet aldrig.
En sak jag kom att tänka på med alla dessa kända bloggare är att man aldrig får ett svar från dem. Hur mycket man än skriver till dem så kan de ju faktiskt inte svara på alla kommentarer de får. Jag är glad att jag än så länge har så låg kändisstatus att jag gott och väl kan svara på alla mina kommentarer (förutom till er som inte har blogg! Får väl samla ihop ett gäng såna kommentarer och skriva svar i ett inlägg istället).
Därför räknar jag aldrig med ett svar om jag skriver en kommentar i till exempel Kenzas blogg. Kom igen, hennes genomsnitt på kommentarer per inlägg är ju ungefär 80. Mitt genomsnitt ligger väl på -4. Haha. Still small, but getting bigger (?).
Nej okej. Kanske ska sova nu, klockan är ju trots allt två. Imorgon ska jag baka med brorsan. Vi får se vad det blir, har inte riktigt bestämt något än, men något blir det i alla fall. Om det inte blir fint väder. För då vill jag gå ut.
Man kanske kan baka ute?
Nej nu är jag helt ute på fel spår. Hörs om några timmar. (när jag har vaknat, alltså) Godnatt!
Emelie och Lisa kom över, vi såg halvt på "Lipstick Jungle" medan vi snackade skit och satt vid datorn. Efter programmet slutat tvingade jag och Emelie med Lisa ut så vi tog oss ut och satte oss på trottoarkanten vid Råbyvägen, lyssnade på musik och Emelie sprang efter en joggare, haha - det var kul.
Gick hem strax vid elva, det mörknade väldigt fort utomhus måste jag säga. Det märks att det börjar bli höst nu. Och om en månad fyller jag år, då är det nästan ett faktum att hösten är här. Det är inte ofta det fortfarande är sommarvärme i mitten av september. Men ja, växthuseffekten... Man vet aldrig.
En sak jag kom att tänka på med alla dessa kända bloggare är att man aldrig får ett svar från dem. Hur mycket man än skriver till dem så kan de ju faktiskt inte svara på alla kommentarer de får. Jag är glad att jag än så länge har så låg kändisstatus att jag gott och väl kan svara på alla mina kommentarer (förutom till er som inte har blogg! Får väl samla ihop ett gäng såna kommentarer och skriva svar i ett inlägg istället).
Därför räknar jag aldrig med ett svar om jag skriver en kommentar i till exempel Kenzas blogg. Kom igen, hennes genomsnitt på kommentarer per inlägg är ju ungefär 80. Mitt genomsnitt ligger väl på -4. Haha. Still small, but getting bigger (?).
Nej okej. Kanske ska sova nu, klockan är ju trots allt två. Imorgon ska jag baka med brorsan. Vi får se vad det blir, har inte riktigt bestämt något än, men något blir det i alla fall. Om det inte blir fint väder. För då vill jag gå ut.
Man kanske kan baka ute?
Nej nu är jag helt ute på fel spår. Hörs om några timmar. (när jag har vaknat, alltså) Godnatt!
Beckzilla
Jag har sett en enda bild på Victoria Beckham när hon ler. Här nedan har vi den.
Först till det väldigt, väldigt ansträngda leendet. Det syns ju faktiskt att hon aldrig ler. Det här är en klar ovana för fotbollsfrun. Hon borde väl satsa på att sluta försöka se glad ut, det passar inte henne om hon inte tränar hårt.
Och på tal om träna så är det inte så hon har gått tillväga för att nå sin nuvarande kroppsform. Hon äter ju ingenting.
Här har vi ett klart exempel på någon som har en ätstörning. Det sas förut att hennes diet bestod av ett par russin om dagen, plus en massa vatten. Inget mer, nada más.
Jaha, så det är så vi vill att alla ungdomar ska se ut? Som sina idoler. Som svälter sig sakta men säkert till döds.
Låter som jättebra förebilder, verkligen.
Stoppa size-zero-idealet och all jävla självsvält! Folk har det faktiskt värre ute i världen än vad man kan tro. Skulle de fattiga i världen, som inte har något annat val än att svälta, se vad alla äckliga kändisar sysslar med - så skulle de nog gå i taket. De skulle kunna äta upp sina trosor för att få vara i vår situation, och folk väljer att svälta sig själva? Vad är det för skit? Var nöjd med den du är eller lev hälsosamt - träna regelbundet (inte överdrivet) och ät vad fasen du vill, så går det.
Först till det väldigt, väldigt ansträngda leendet. Det syns ju faktiskt att hon aldrig ler. Det här är en klar ovana för fotbollsfrun. Hon borde väl satsa på att sluta försöka se glad ut, det passar inte henne om hon inte tränar hårt.
Och på tal om träna så är det inte så hon har gått tillväga för att nå sin nuvarande kroppsform. Hon äter ju ingenting.
Här har vi ett klart exempel på någon som har en ätstörning. Det sas förut att hennes diet bestod av ett par russin om dagen, plus en massa vatten. Inget mer, nada más.
Jaha, så det är så vi vill att alla ungdomar ska se ut? Som sina idoler. Som svälter sig sakta men säkert till döds.
Låter som jättebra förebilder, verkligen.
Stoppa size-zero-idealet och all jävla självsvält! Folk har det faktiskt värre ute i världen än vad man kan tro. Skulle de fattiga i världen, som inte har något annat val än att svälta, se vad alla äckliga kändisar sysslar med - så skulle de nog gå i taket. De skulle kunna äta upp sina trosor för att få vara i vår situation, och folk väljer att svälta sig själva? Vad är det för skit? Var nöjd med den du är eller lev hälsosamt - träna regelbundet (inte överdrivet) och ät vad fasen du vill, så går det.
Vuxen vid... 16 års ålder?
Hej på er!
Vi tänkte grilla ikväll, men det blir inte av eftersom ingen orkar. Istället kommer jag äta färdigmat, är inte så sugen på mycket annat. Mamma och pappa ska äta chili con carne, men det har jag tröttnat på, hehe.
Satt ute i solen ett tag men det kändes nästan som att mina soleksem började göra sig närvarande igen så då drog jag och mamma till affären istället. Träffade på Nettan och Emilie som skulle hem till Greken (han kallas så) på hans 20-årsfest. Kul! I september fyller även Nettan 20, medan jag själv fyller fyra år yngre. Vad liten jag känner mig.
Tänker dock inte göra som Blondinbella och växa upp för fort. Tänk er att hon faktiskt "bara" är tre år äldre men beter sig som... nio år äldre än mig. Lite läskigt faktiskt. Man ska väl leva som den ålder man befinner sig i och kanske också umgås med folk i samma ålder. Emilie har nuförtiden väldigt få vänner i hennes egen ålder. Ingen yngre. För det mesta är de runt 20-årsåldern, har bil eller motorcykel och får handla på Systembolaget. Nej, jag känner att jag själv har långt kvar tills det händer mig och behöver inte ha en massa vänner i den åldern. Jag vill inte växa upp för fort, det är inte heller häftigt.
För då lär man väl sakna barndomen senare, och ångra allt man inte gjorde när man var yngre.
Mycket tankar i det här inlägget nu, men det är skönt att kunna skriva av sig lite utan att det blir för mycket.
I nästa inlägg får ni se en liten överraskning. Vet inte om man ser mycket skillnad, men kolla efter!
Vi tänkte grilla ikväll, men det blir inte av eftersom ingen orkar. Istället kommer jag äta färdigmat, är inte så sugen på mycket annat. Mamma och pappa ska äta chili con carne, men det har jag tröttnat på, hehe.
Satt ute i solen ett tag men det kändes nästan som att mina soleksem började göra sig närvarande igen så då drog jag och mamma till affären istället. Träffade på Nettan och Emilie som skulle hem till Greken (han kallas så) på hans 20-årsfest. Kul! I september fyller även Nettan 20, medan jag själv fyller fyra år yngre. Vad liten jag känner mig.
Tänker dock inte göra som Blondinbella och växa upp för fort. Tänk er att hon faktiskt "bara" är tre år äldre men beter sig som... nio år äldre än mig. Lite läskigt faktiskt. Man ska väl leva som den ålder man befinner sig i och kanske också umgås med folk i samma ålder. Emilie har nuförtiden väldigt få vänner i hennes egen ålder. Ingen yngre. För det mesta är de runt 20-årsåldern, har bil eller motorcykel och får handla på Systembolaget. Nej, jag känner att jag själv har långt kvar tills det händer mig och behöver inte ha en massa vänner i den åldern. Jag vill inte växa upp för fort, det är inte heller häftigt.
För då lär man väl sakna barndomen senare, och ångra allt man inte gjorde när man var yngre.
Mycket tankar i det här inlägget nu, men det är skönt att kunna skriva av sig lite utan att det blir för mycket.
I nästa inlägg får ni se en liten överraskning. Vet inte om man ser mycket skillnad, men kolla efter!
?
Vad är det egentligen för skillnad på "död" och "livlös"? Livlös betyder ju faktiskt att man inte lever. Samma med död. Går inte att återuppliva. Ändå skriver de i media antingen att personen överlevde eller dog sen, men om han var livlös redan innan man kom fram till sjukhuset var han väl i så fall död? Jag fattar inte riktigt det där.
Omoget beteende
Jag har kikat runt på lite "mer kända" bloggar, fastnade mest för Amir-Kissie-Paulina-bråket och andra grejer. Har ändrat lite uppfattning om dem faktiskt... Konstigt nog.
Amir och Kissie bråkar. Ingen tvekan om saken. Kissie är sur och begränsar hennes relation/umgänge med Amir för att hon inte gillar en del av hans vänner. Han själv säger att han kan umgås med hennes vänner som han inte heller gillar. Man kan väl acceptera varandras vänner ändå? Behöver väl inte snacka med dem, så länge man är med sin kompis och kan snacka med denne behöver man inte bry sig om dennes andra vänner. Kissie har väl alltid haft svårt med att acceptera folk som inte är som hon själv. Jävligt dumt, hon lär ångra sig i framtiden.
Tycker synd om Paulina (jag vet att det låter skumt) men faktiskt är det ju inte hennes fel att Amir börjat umgås mer med henne än med Kissie. Och Kissie gnäller. Hon har inget att gnälla över. Hon har ju sina restylane-infekterade läppar och snart förstorade bröst. Perfektion är hennes vän. Då behöver man väl ingen annan antar jag.
Kissie är... Sveriges sämsta bloggare. Vet ni vad hon tjänar pengar och läsare på? Provokation. Nyckeln till framgång ligger ju tydligen där i bloggvärlden. Alex Schulman och hans f.d. älskar att provocera och får läsare och elaka kommentarer därefter. Folk älskar ju att hata provocerande människor, och älskar att skriva elaka kommentarer för att försöka såra. Men det lyckas de inte med. De lyckas bara öka inkomsten åt bloggaren. Och det är väl därför Kissie tjänar lite mer pengar på bloggen och får mer läsare/kommentarer. Hon inspireras och blir eggad av det.
Kissie älskar att folk kommenterar allt hon gör.
Okej, jag kan erkänna, jag är lite likadan. Ändå skriver jag inte i närheten av likadant som henne. Jag skriver som jag tycker men vet ändå vart gränsen går. Kom igen, hon är arton år men beter sig som fjorton!
Det jag ville få fram med inlägget är att man kan försöka acceptera varandras vänner även om de inte är som en själv. Visst om man har bråkat eller liknande, då kanske det inte är så lätt att umgås. Men bara för att man är olika till personlighet, i åsikter m.m. betyder det inte att man ska äventyra flera relationer för den sakens skull.
För då lär man väl ångra sig till slut, och det är då det är för sent. Det är då man står ensam kvar.
Med restylane-läppar och silikonbröst.
Amir och Kissie bråkar. Ingen tvekan om saken. Kissie är sur och begränsar hennes relation/umgänge med Amir för att hon inte gillar en del av hans vänner. Han själv säger att han kan umgås med hennes vänner som han inte heller gillar. Man kan väl acceptera varandras vänner ändå? Behöver väl inte snacka med dem, så länge man är med sin kompis och kan snacka med denne behöver man inte bry sig om dennes andra vänner. Kissie har väl alltid haft svårt med att acceptera folk som inte är som hon själv. Jävligt dumt, hon lär ångra sig i framtiden.
Tycker synd om Paulina (jag vet att det låter skumt) men faktiskt är det ju inte hennes fel att Amir börjat umgås mer med henne än med Kissie. Och Kissie gnäller. Hon har inget att gnälla över. Hon har ju sina restylane-infekterade läppar och snart förstorade bröst. Perfektion är hennes vän. Då behöver man väl ingen annan antar jag.
Kissie är... Sveriges sämsta bloggare. Vet ni vad hon tjänar pengar och läsare på? Provokation. Nyckeln till framgång ligger ju tydligen där i bloggvärlden. Alex Schulman och hans f.d. älskar att provocera och får läsare och elaka kommentarer därefter. Folk älskar ju att hata provocerande människor, och älskar att skriva elaka kommentarer för att försöka såra. Men det lyckas de inte med. De lyckas bara öka inkomsten åt bloggaren. Och det är väl därför Kissie tjänar lite mer pengar på bloggen och får mer läsare/kommentarer. Hon inspireras och blir eggad av det.
Kissie älskar att folk kommenterar allt hon gör.
Okej, jag kan erkänna, jag är lite likadan. Ändå skriver jag inte i närheten av likadant som henne. Jag skriver som jag tycker men vet ändå vart gränsen går. Kom igen, hon är arton år men beter sig som fjorton!
Det jag ville få fram med inlägget är att man kan försöka acceptera varandras vänner även om de inte är som en själv. Visst om man har bråkat eller liknande, då kanske det inte är så lätt att umgås. Men bara för att man är olika till personlighet, i åsikter m.m. betyder det inte att man ska äventyra flera relationer för den sakens skull.
För då lär man väl ångra sig till slut, och det är då det är för sent. Det är då man står ensam kvar.
Med restylane-läppar och silikonbröst.
-
Kan man vara allergisk mot kärlek?
Intryck - inte uttryck
Okej, det här med första intryck. Jag brukar inte gilla dem. Inte dem jag får höra att folk får av mig.
Det brukar faktiskt aldrig stämma in, det är det som är grejen.
När jag gick i Örbyskolan frågade alla nya människor jämt om jag var en... ja, plugghäst. Vill ni veta varför de frågade?
Jo, jag har glasögon. Oj, det går ett sus genom salen. Ett sånt där som när någon svimmar på golvet rakt framför ögonen på en. Eller fötterna. Det är väl mest logiskt.
Också har man fått höra bimborelaterade intryck. Fjortis, bimbo, klassens största bitch. Kul. Det är raka motsatsen till den där typiska plugghästen många tror att jag är. Sitter hemma. Är opopulär (vet inte hur man ska definera det, men). Pluggar tills ögonen trillar ur ögonhålorna.
Och sen fjortis-intrycket. Okej, jag kan erkänna att det var lite skumt när jag stod och gapade när vi skulle över ett träsk i början av åttan, och jag hade sprillans nya, vita skor (från Lacoste. Okej, jag erkänner!). Det kanske var lite överdrivet och jag lät säkerligen som en liten fjortis. Okej, jag vet. Jag skäms.
Men vad är det annars som definerar en pluggis? Glasögon får jag höra jämt. Det är väl för fan inget fel på det? Eller ska jag ta kål på pluggisintrycken för gott och skaffa linser istället, trots att blotta tanken på att peta mig själv i ögat är motbjudande?
Och, haha. Klassens bitch/bimbo har jag aldrig varit. Aldrig en slags mittpunkt. Har typ hela livet stått i skuggan och flinat för mig själv. Så det så.
Plugghäst vet jag att jag inte är. Så nästa gång, kolla för fan inte på glasögonen. Försök kolla någon annanstans (och inte nedanför halsen-strax ovanför magen...)!
Kommentera gärna nedan och berätta om vilka intryck folk fått av dig, som varit helt fel, eller bara roliga!
Det brukar faktiskt aldrig stämma in, det är det som är grejen.
När jag gick i Örbyskolan frågade alla nya människor jämt om jag var en... ja, plugghäst. Vill ni veta varför de frågade?
Jo, jag har glasögon. Oj, det går ett sus genom salen. Ett sånt där som när någon svimmar på golvet rakt framför ögonen på en. Eller fötterna. Det är väl mest logiskt.
Också har man fått höra bimborelaterade intryck. Fjortis, bimbo, klassens största bitch. Kul. Det är raka motsatsen till den där typiska plugghästen många tror att jag är. Sitter hemma. Är opopulär (vet inte hur man ska definera det, men). Pluggar tills ögonen trillar ur ögonhålorna.
Och sen fjortis-intrycket. Okej, jag kan erkänna att det var lite skumt när jag stod och gapade när vi skulle över ett träsk i början av åttan, och jag hade sprillans nya, vita skor (från Lacoste. Okej, jag erkänner!). Det kanske var lite överdrivet och jag lät säkerligen som en liten fjortis. Okej, jag vet. Jag skäms.
Men vad är det annars som definerar en pluggis? Glasögon får jag höra jämt. Det är väl för fan inget fel på det? Eller ska jag ta kål på pluggisintrycken för gott och skaffa linser istället, trots att blotta tanken på att peta mig själv i ögat är motbjudande?
Och, haha. Klassens bitch/bimbo har jag aldrig varit. Aldrig en slags mittpunkt. Har typ hela livet stått i skuggan och flinat för mig själv. Så det så.
Plugghäst vet jag att jag inte är. Så nästa gång, kolla för fan inte på glasögonen. Försök kolla någon annanstans (och inte nedanför halsen-strax ovanför magen...)!
Kommentera gärna nedan och berätta om vilka intryck folk fått av dig, som varit helt fel, eller bara roliga!
Kändisskapets baksida?
Tja. Så kvällens/nattens sista inlägg blir väl nu... är skittrött men jag vet (och säkert ni också nuförtiden, hehe) att jag inte kommer somna direkt. Tar väl ett tag. Dessutom är jag hungrig.
Och jag hatar att gå och lägga mig hungrig! Men jag har inget val... för vi har verkligen ingenting att äta hemma. Drack en kopp choklad jag värmde på spisen för två timmar sen ungefär, då blev jag mätt för stunden (och varm... Det sägs att man somnar bättre om man dricker något varmt innan man somnar. Förslagsvis då inte kaffe, för det är ju känt för att ge motsatt effekt.), men nu är jag hungrig igen, och magen påminner mig helatiden genom att brumma och kurra. Kul.
20 unika läsare idag. Woho. Och en hel del kommentarer börjar strömma in. Fan vad kul! Fortsätt skriva kommentarer, jag gillar det. Då känns det mer som att folk läser bloggen och inte bara bläddrar ner till sista inlägget. Snällt att ge mig en unik träff, visserligen. Haha.
Okej, 20 unika läsare är väl inte sådär jättemycket. Såg till exempel på Kenzas blogg att hon haft ungefär 65.000 unika läsare idag (och en av dem är jag, haha). Visst, man kanske inte ska jämföra sig med en av Sveriges största bloggar. Jag som är en på dryga miljonen, om inte mer. Haha, vore inte det något - att äga Sveriges största blogg. Nej, så känd skulle jag inte vilja bli, se mig själv i tidningen och läsa en massa skumma rykten om mig själv.
Nej, aldrig. Johnny Depp till exempel ser aldrig filmer med sig själv i en av rollerna. Daniel Radcliffe läser inga recensioner av hans filmer (då mestadels Harry Potter, såklart. Undrar om man inte tröttnar efter nästan tio år i filmbranschen, innan man fyllt 20?). Men det beror väl på från person till person. Alex Schulman älskar ju att läsa kritik mot sig själv. Det ger honom någon slags kick. Och Carolina Gynning lägger ner bloggen. För att sedan starta en ny.
Ja, tydligen tampas man med kändisskapet på olika sätt. Gillar det, hatar det. Visst, fine - men är man med i leken får man leken tåla. Till en viss gräns.
Okej. Nu ska jag sova. Typ. Försöka, i alla fall. Hoppas ni hade en bra dag! Godnatt. ♥
Och jag hatar att gå och lägga mig hungrig! Men jag har inget val... för vi har verkligen ingenting att äta hemma. Drack en kopp choklad jag värmde på spisen för två timmar sen ungefär, då blev jag mätt för stunden (och varm... Det sägs att man somnar bättre om man dricker något varmt innan man somnar. Förslagsvis då inte kaffe, för det är ju känt för att ge motsatt effekt.), men nu är jag hungrig igen, och magen påminner mig helatiden genom att brumma och kurra. Kul.
20 unika läsare idag. Woho. Och en hel del kommentarer börjar strömma in. Fan vad kul! Fortsätt skriva kommentarer, jag gillar det. Då känns det mer som att folk läser bloggen och inte bara bläddrar ner till sista inlägget. Snällt att ge mig en unik träff, visserligen. Haha.
Okej, 20 unika läsare är väl inte sådär jättemycket. Såg till exempel på Kenzas blogg att hon haft ungefär 65.000 unika läsare idag (och en av dem är jag, haha). Visst, man kanske inte ska jämföra sig med en av Sveriges största bloggar. Jag som är en på dryga miljonen, om inte mer. Haha, vore inte det något - att äga Sveriges största blogg. Nej, så känd skulle jag inte vilja bli, se mig själv i tidningen och läsa en massa skumma rykten om mig själv.
Nej, aldrig. Johnny Depp till exempel ser aldrig filmer med sig själv i en av rollerna. Daniel Radcliffe läser inga recensioner av hans filmer (då mestadels Harry Potter, såklart. Undrar om man inte tröttnar efter nästan tio år i filmbranschen, innan man fyllt 20?). Men det beror väl på från person till person. Alex Schulman älskar ju att läsa kritik mot sig själv. Det ger honom någon slags kick. Och Carolina Gynning lägger ner bloggen. För att sedan starta en ny.
Ja, tydligen tampas man med kändisskapet på olika sätt. Gillar det, hatar det. Visst, fine - men är man med i leken får man leken tåla. Till en viss gräns.
Okej. Nu ska jag sova. Typ. Försöka, i alla fall. Hoppas ni hade en bra dag! Godnatt. ♥
Snuskhumrar och musik
Jag har tänkt på en sak, att varje musikstil har ett eget budskap. Såhär tolkar jag dem:
- Arg skrikrock = Dra åt helvete
- Rockballader/"övriga" ballader = Kärlek (och att älska, inte ha sex)
- Pop = Jag är glad
- R'n'B = Jag vill älska med dig, baby
- Hiphop = SEX - I ALLA FORMER!
- Techno = Oklart
- House = Beror på låttitel, annars oklart även där
En sak kan jag berätta, och det är att jag är så urbota trött på 97% av all hiphop som produceras nuförtiden, för budskapet de vill framföra blir allt mer tydligt. Okej att 50 Cent var lite tidigt ute med "Candy Shop" där man inte kunde tolka det som något annat, men det börjar väl komma mer nu. "Right round" med Flo-Rida till exempel. En låt jag inte står ut med.
Och hiphop-R'n'B-snubben Justin Timberlake... han kan bara inte sluta tänka på sex.
- Love, Sex, Magic (skriven åt Ciara)
- FutureSex/LoveSounds (hans eget album)
- Sexy Ladies (egen låt)
- SexyBack (egen låt)
- Rock Your Body (egen låt. Är det bara jag som tycker att det låter som att han istället säger f*** your body..?)
- Ayo Technology (med 50 Cent) som egentligen skulle hetat Ayo Pornography
Kåtbockar, alla hiphopare och R'n'B-artister. Resten är väl okej. Men det har aldrig de förstnämnda varit enligt mig.
(Okej, så vilken kategori ska jag placera detta inlägg i? "Musik ♥"? "Tankar och reflektioner"? Det är ju en blandning av båda, eftersom jag pratar om musik men samtidigt så är det ju ingen musik inkluderad här. Nä, vi kör på den sistnämnda. Ha en fin kväll!)
- Arg skrikrock = Dra åt helvete
- Rockballader/"övriga" ballader = Kärlek (och att älska, inte ha sex)
- Pop = Jag är glad
- R'n'B = Jag vill älska med dig, baby
- Hiphop = SEX - I ALLA FORMER!
- Techno = Oklart
- House = Beror på låttitel, annars oklart även där
En sak kan jag berätta, och det är att jag är så urbota trött på 97% av all hiphop som produceras nuförtiden, för budskapet de vill framföra blir allt mer tydligt. Okej att 50 Cent var lite tidigt ute med "Candy Shop" där man inte kunde tolka det som något annat, men det börjar väl komma mer nu. "Right round" med Flo-Rida till exempel. En låt jag inte står ut med.
Och hiphop-R'n'B-snubben Justin Timberlake... han kan bara inte sluta tänka på sex.
- Love, Sex, Magic (skriven åt Ciara)
- FutureSex/LoveSounds (hans eget album)
- Sexy Ladies (egen låt)
- SexyBack (egen låt)
- Rock Your Body (egen låt. Är det bara jag som tycker att det låter som att han istället säger f*** your body..?)
- Ayo Technology (med 50 Cent) som egentligen skulle hetat Ayo Pornography
Kåtbockar, alla hiphopare och R'n'B-artister. Resten är väl okej. Men det har aldrig de förstnämnda varit enligt mig.
(Okej, så vilken kategori ska jag placera detta inlägg i? "Musik ♥"? "Tankar och reflektioner"? Det är ju en blandning av båda, eftersom jag pratar om musik men samtidigt så är det ju ingen musik inkluderad här. Nä, vi kör på den sistnämnda. Ha en fin kväll!)
Nej till Chris Browns "ursäkt"
Så balkongrökaren var här igen nyss. Fan vad arg jag blir. Sluta rök på balkongen, sluta rök över huvud taget!!!
Okej. Så ikväll var jag hemma, satt inne och umgicks med mamma tills hon cyklade hela vägen till Bromma för att träffa en polare. Ungefär som den där tanten på 60 som ska cykla dryga 900 mil ner till Senegal för att träffa något fadderbarn... Okej, kanske inte riktigt likadant, men det är långt till Bromma också.
Okej, så det spöregnade, åskade och blixtrade till lite utanför nyss. Jag vart lite crazy så jag sprang ut på balkongen i endast underkläder då det regnade. Stod där i någon minut tills brorsan sa åt mig att komma in ("du kan bli förkyld!"). Äsch! Jag? Sjuk? Aldrig. Okej, väldigt sällan.
Så det regnar ute. Som det brukar. Svenska sommaren är på tok för kort. Den finns knappt. Tänkte faktiskt ta mig en promenad imorrn, men den verkar utebli med tanke på hur vädret är just nu. Klart att det kommer fortsätta regna imorrn. Det vore så typiskt, när man alltid har planerat något ska vädret inte stå på ens sida. Typiskt, verkligen.
De flesta av oss har väl 'redan' sett Chris Browns offentliga ursäkt till Rihanna på YouTube. Vad fasen skulle han be om ursäkt för? Han ser inte ens ledsen ut, så då kan man väl inte giltigförklara ursäkten, precis. Idiot.
För mig verkar det hela vara ett slags pr-trick. Han vill få en massa folk som ställer sig på hans sida, säger "Oh, I think it's great that you did this. You're so strong!". Jo, stark verkar han vara. FYSISKT.
Jag är inte feminist, det är inte därför jag tycker bättre om Rihanna här. Jag säger bara att man inte går och lägger upp någon jävla snyftvideo på YouTube att man är ledsen över allt som hänt, att man velat spola tillbaka tiden om det gick, bla bla. Säkert många fans som gått på skiten.
När allt har lagt sig, och alla har förlåtit Chris, kommer det säkerligen hända igen. Rihanna kan ju vara dum i huvudet ibland, så hon kommer säkerligen gå tillbaka till Chris, förlåta och allt det där. Eller visst fan - det har hon redan gjort.
Så när allt det här är över - pang! En ny blåtira pryder Rihannas öga. Ett blåmärke på kindbenet eller något.
Skyll dig själv, säger jag bara. Hade aldrig förlåtit någon sådan.
Nu tänkte jag inte skriva något mer förrän efter tolv åtminstone, så jag får sova ut lite. Hoppas ni hade en bra dag. Godnatt!
Okej. Så ikväll var jag hemma, satt inne och umgicks med mamma tills hon cyklade hela vägen till Bromma för att träffa en polare. Ungefär som den där tanten på 60 som ska cykla dryga 900 mil ner till Senegal för att träffa något fadderbarn... Okej, kanske inte riktigt likadant, men det är långt till Bromma också.
Okej, så det spöregnade, åskade och blixtrade till lite utanför nyss. Jag vart lite crazy så jag sprang ut på balkongen i endast underkläder då det regnade. Stod där i någon minut tills brorsan sa åt mig att komma in ("du kan bli förkyld!"). Äsch! Jag? Sjuk? Aldrig. Okej, väldigt sällan.
Så det regnar ute. Som det brukar. Svenska sommaren är på tok för kort. Den finns knappt. Tänkte faktiskt ta mig en promenad imorrn, men den verkar utebli med tanke på hur vädret är just nu. Klart att det kommer fortsätta regna imorrn. Det vore så typiskt, när man alltid har planerat något ska vädret inte stå på ens sida. Typiskt, verkligen.
De flesta av oss har väl 'redan' sett Chris Browns offentliga ursäkt till Rihanna på YouTube. Vad fasen skulle han be om ursäkt för? Han ser inte ens ledsen ut, så då kan man väl inte giltigförklara ursäkten, precis. Idiot.
För mig verkar det hela vara ett slags pr-trick. Han vill få en massa folk som ställer sig på hans sida, säger "Oh, I think it's great that you did this. You're so strong!". Jo, stark verkar han vara. FYSISKT.
Jag är inte feminist, det är inte därför jag tycker bättre om Rihanna här. Jag säger bara att man inte går och lägger upp någon jävla snyftvideo på YouTube att man är ledsen över allt som hänt, att man velat spola tillbaka tiden om det gick, bla bla. Säkert många fans som gått på skiten.
När allt har lagt sig, och alla har förlåtit Chris, kommer det säkerligen hända igen. Rihanna kan ju vara dum i huvudet ibland, så hon kommer säkerligen gå tillbaka till Chris, förlåta och allt det där. Eller visst fan - det har hon redan gjort.
Så när allt det här är över - pang! En ny blåtira pryder Rihannas öga. Ett blåmärke på kindbenet eller något.
Skyll dig själv, säger jag bara. Hade aldrig förlåtit någon sådan.
Nu tänkte jag inte skriva något mer förrän efter tolv åtminstone, så jag får sova ut lite. Hoppas ni hade en bra dag. Godnatt!