Då kommer det en sån här gullig rosa ruta igen då, som indikerar att jag tänker skriva ner lite tankar i detta inlägg.
Såhär är det. Jag har länge fascinerats av faktumet att vi aldrig kan sluta få fördomar/förutfattade meningar om varandra.
Nio gånger av tio då man möter någon ny, får man en tanke om denne. Faktiskt kom jag på det i måndags, då detta inte hände mig med några av de nya människor jag träffade. Tänkte att "det verkar vara intressanta människor man vill lära känna" och inte den klassiska "hon är säkert...", eller "han brukar nog...". Vilket förvånade mig! Jag brukar faktiskt tvärtom komma på mig själv med att döma varenda människa direkt då jag ser dem. Tror jag lärt mig en läxa nu, att det inte alltid är som man tror.


Och där har vi en sak som kan svida rejält. Att lära känna någon, men sen förändras personen helt i en drastisk handling och perspektivet på personen förändras likaså. Hur gör man om det man trott om en person under flera år inte visade sig stämma?
Falska personligheter, kallas det, och det är bland det värsta jag vet. Jag har upplevt flera såna under de senaste åren. Folk jag lärt känna, lärt mig umgås med och lärt mig älska. Folk som ljuger, försöker vara någon de egentligen inte är, folk som helt enkelt inte är den de annars utger sig för att vara.
Ständigt möter vi på dem men lär oss aldrig att undvika dem.