Jag har alltid undrat varför man ska vara så otroligt godtrogen och naiv.
Ungefär som så att man umgås med någon man vet inte är bra för en. En sådan som snattar, ljuger, knarkar, kan vara riktigt taskig mot andra. Många fortsätter umgås med personen för att de inte vet hur de ska säga ifrån.
Jag har känt igen mig i dessa situationer en gång i tiden. Och det är inte bra att umgås med någon som inte är bra.
Många föräldrar kan också varna en. "Hon är ingen bra vän, jag tycker att du ska sluta umgås med henne." Oftast har de en anledning, ibland inte. Men när de väl har en anledning borde man lyssna till den, för att man själv inte är benägen att ta beslut pga blindhet. Den som står en närmast kan vara ens sanna fiende många gånger.


Ibland kan folk verka för bra för att vara sanna också. Vi säger att jag träffar på en kille nu på gymnasiet. Han är trevlig, snäll, omtänksam, utåtriktad och mycket kärleksfull. Perfekt, om man skulle våga säga så. Vi går långsamt framåt och han säger att vi inte ska göra något jag inte vill. Åtminstone verkar han vara perfekt, tills något går fel. Vi bråkar över något och det är då det smäller till. Han kanske misshandlar, rånar eller våldtar en, rentav.
Visserligen ska man inte gå och ha förutfattade meningar från början och vara rädd för varje individ man möter, men är det någon som beter sig lite skumt, kan man alltid tänka efter lite extra. Det kanske till och med lönar sig efteråt.

Se filmen "Fear", med Mark Wahlberg och Reese Witherspoon (1996), för att förstå åtminstone lite av det jag menar. Det är ungefär det här som händer i filmen.

Var inte rädd för att möta nya saker, nya människor i livet, men var rädd om vem du släpper helt inpå ditt privatliv.