Skvallermaskiner
Jag behöver lite inspiration. Saknar något riktigt stort ämne att snacka om... jag saknar de gånger då jag faktiskt kunde skriva om något som tog mer än tio-femton rader. Okej, det gör väl det mesta jag skriver, men ni fattar.
Saken är den att jag har mycket inuti huvudet som behöver ventileras lite, men man kan ju inte skriva om precis allt på bloggen. Det har jag nämnt tidigare att jag inte tycker är okej. Så tyvärr blir det inga smaskiga detaljer om mitt (ack så komplicerade) privatliv.
Okej, nu kom jag på ett ämne, helt plötsligt, på tal om privatliv och folk som gör allt för att få veta något/hitta på saker om andras liv.
Satt och pratade med en vän idasg, hon berättade om att några tjejer spridit runt saker om henne i skolan. Okej, det är väl inte första gången man hör talas om sånt, men det fick mig verkligen att tänka, varför livnär man sig på att skvallra och sprida rykten, oftast falska? Usch, vad jag är trött på det.
Hur kan man ens tänka tanken att sprida rykten om någon, som inte ens är i närheten av sanningen? Fan vad trött jag är på dessa människor.
Saken är den att jag har mycket inuti huvudet som behöver ventileras lite, men man kan ju inte skriva om precis allt på bloggen. Det har jag nämnt tidigare att jag inte tycker är okej. Så tyvärr blir det inga smaskiga detaljer om mitt (ack så komplicerade) privatliv.
Okej, nu kom jag på ett ämne, helt plötsligt, på tal om privatliv och folk som gör allt för att få veta något/hitta på saker om andras liv.
Satt och pratade med en vän idasg, hon berättade om att några tjejer spridit runt saker om henne i skolan. Okej, det är väl inte första gången man hör talas om sånt, men det fick mig verkligen att tänka, varför livnär man sig på att skvallra och sprida rykten, oftast falska? Usch, vad jag är trött på det.
Hur kan man ens tänka tanken att sprida rykten om någon, som inte ens är i närheten av sanningen? Fan vad trött jag är på dessa människor.
Vänder på dygnet?
Okej. Jag kan inte sova. Varför är jag alltid uppe så sent? Hur fasen kommer det gå när vi börjar skolan igen?
Äh. Det löser sig. Eller, gör det?
Jag gillar inte att jag är en så tankspridd människa ibland, alltså. Jag tänker för mycket.
Borde kanske bli en slags filosof, typ "Cogito ergo sum", som Rene Descartes tjatade om. "Jag tänker, alltså är jag." Inte riktigt så, eller?
Jag är ganska irriterad för tillfället, lite smått sorgsen men mest irriterad och lite arg också. Haha, skumt. Folk får sluta påverka mig och mitt humör åt det negativa hållet, alltså. Jag säger att jag inte bryr mig men på något makalöst sätt råkar jag göra det ändå. Blah.
Jaha, så jag vet inte riktigt när jag sluter ögonen och får sova i natt. Kanske rentav imorgon. Man vet aldrig.
En sak jag vet är att mina päron lär väcka mig och bli "lite" sura över att jag sover bort resten av mitt sommarlov.
Hoppas ni hade en fin dag och kväll. Min var rätt okej, bortsett från några irritationsgrejer.
(... hur länge har det pågått? Skit i det, godnatt och sov gott.)
Äh. Det löser sig. Eller, gör det?
Jag gillar inte att jag är en så tankspridd människa ibland, alltså. Jag tänker för mycket.
Borde kanske bli en slags filosof, typ "Cogito ergo sum", som Rene Descartes tjatade om. "Jag tänker, alltså är jag." Inte riktigt så, eller?
Jag är ganska irriterad för tillfället, lite smått sorgsen men mest irriterad och lite arg också. Haha, skumt. Folk får sluta påverka mig och mitt humör åt det negativa hållet, alltså. Jag säger att jag inte bryr mig men på något makalöst sätt råkar jag göra det ändå. Blah.
Jaha, så jag vet inte riktigt när jag sluter ögonen och får sova i natt. Kanske rentav imorgon. Man vet aldrig.
En sak jag vet är att mina päron lär väcka mig och bli "lite" sura över att jag sover bort resten av mitt sommarlov.
Hoppas ni hade en fin dag och kväll. Min var rätt okej, bortsett från några irritationsgrejer.
(... hur länge har det pågått? Skit i det, godnatt och sov gott.)
Det är bara fegisar som backar ur
Jag är grymt besviken på Alex Schulman.
Från en sån där som snackar skit om precis alla, till någon som tydligen inte ens tänker den tanken längre.
Jo, lite kanske.
Men han har blivit en helt annan. Någon vars blogg man inte ens orkar intressera sig för att läsa längre.
Någon som fick idén att skapa en riktigt rolig humorsajt, men som de stängde ner.
Varför?
Jo, de har "vuxit upp". Slutat med sån där humor. Slutat med att snacka skit.
Och det var just det jag gillade med deras blogg och allt sånt. Jag var nog inte ensam.
Många torrbollar förstod sig inte på deras humor och gnällde om vartannat.
Kanske därför de la av. Blev klena och slutade blogga och greja på samma nivå, för att folk gnällde, klagade och förolämpade. Varför bli såna veklingar nu?
Håller man på med något man gillar ska man väl inte ge upp för att folk gnäller. Det skadar ingen, precis. Det skadar inte att få skämta lite.
Alex, you disappoint me. Really.
Från en sån där som snackar skit om precis alla, till någon som tydligen inte ens tänker den tanken längre.
Jo, lite kanske.
Men han har blivit en helt annan. Någon vars blogg man inte ens orkar intressera sig för att läsa längre.
Någon som fick idén att skapa en riktigt rolig humorsajt, men som de stängde ner.
Varför?
Jo, de har "vuxit upp". Slutat med sån där humor. Slutat med att snacka skit.
Och det var just det jag gillade med deras blogg och allt sånt. Jag var nog inte ensam.
Många torrbollar förstod sig inte på deras humor och gnällde om vartannat.
Kanske därför de la av. Blev klena och slutade blogga och greja på samma nivå, för att folk gnällde, klagade och förolämpade. Varför bli såna veklingar nu?
Håller man på med något man gillar ska man väl inte ge upp för att folk gnäller. Det skadar ingen, precis. Det skadar inte att få skämta lite.
Alex, you disappoint me. Really.
Manliga bloggare
Jag vet att det är ett bra tag sen hela blogg-flugan startade, och att det inte bara var modeintresserade/-besatta brudar som hakade på trenden. Men det är en sak jag tycker är ganska cool. Att killar bloggar.
Och då inte om mode. Gash, jag är så trött på alla hundratusentals bloggar som bara visar kläder, senaste modet och bla bla bla. Det var kul förr. Inte nu.
Men framförallt killar som bara kan skriva om vad som helst, det är någonting jag finner intressant att läsa. Inte bara tjejer som skriver om vad de köpt för kläder/skor/väskor, hur mycket de drack senaste kvällen, vilken mascara de använder. Jag tycker inte att sånt är intressant. Bara skrytsamt.
Så okej, visserligen har jag fastnat för en typ mode-alkohol-resa-shoppa-shoppa-shoppa-blogg (Kenza), och det vet jag egentligen inte varför men jag blir sån ibland.
Men ja, det finns alldeles för lite "tanke-bloggar". Såna som bara skriver vad de tänker på, skriver om sånt som inte berör ytlighet någonstans. För det gillar jag inte. Ytlighet, alltså.
Många killar tycker att det är "gay" att blogga. Varför? Man bestämmer väl själv vad innehållet ska vara. Det finns ingen mall för vad en blogg ska innehålla. Den kan tydligen innehålla allt mellan sex, alkohol (går många gånger hand i hand...), mode och dessa underbara, många gånger sorgliga, tankar.
Och det är inte alls gay att visa känslor, du som är av manligt kön. Det är intressant att läsa om.
Och då inte om mode. Gash, jag är så trött på alla hundratusentals bloggar som bara visar kläder, senaste modet och bla bla bla. Det var kul förr. Inte nu.
Men framförallt killar som bara kan skriva om vad som helst, det är någonting jag finner intressant att läsa. Inte bara tjejer som skriver om vad de köpt för kläder/skor/väskor, hur mycket de drack senaste kvällen, vilken mascara de använder. Jag tycker inte att sånt är intressant. Bara skrytsamt.
Så okej, visserligen har jag fastnat för en typ mode-alkohol-resa-shoppa-shoppa-shoppa-blogg (Kenza), och det vet jag egentligen inte varför men jag blir sån ibland.
Men ja, det finns alldeles för lite "tanke-bloggar". Såna som bara skriver vad de tänker på, skriver om sånt som inte berör ytlighet någonstans. För det gillar jag inte. Ytlighet, alltså.
Många killar tycker att det är "gay" att blogga. Varför? Man bestämmer väl själv vad innehållet ska vara. Det finns ingen mall för vad en blogg ska innehålla. Den kan tydligen innehålla allt mellan sex, alkohol (går många gånger hand i hand...), mode och dessa underbara, många gånger sorgliga, tankar.
Och det är inte alls gay att visa känslor, du som är av manligt kön. Det är intressant att läsa om.
Mikael Persbrandt och en nervös fjortis
Jag har tänkt på en sak nu igen.
Att man kan råka kräka ur sig en hel del dumma kommentarer när man är nervös.
Antingen en sån där kommentar som inte ens gud vet vart den kom ifrån.
Eller så babblar man på om allt mellan himmel och jord och sen kommer på sig själv, rodnar och tystnar därefter.
Eller, så håller man bara käften helt och hållet utan att säga ett knyst innan.
Det är som att möta en kändis. Vi säger att jag satt på en restaurang i stan häromdan. Ensam på middag. Nä, så poppis är jag faktiskt inte. Så jag sitter ensam, alltså. Sitter där, kollar på allt patrask som strövar förbi där utanför. Kollar på deras klädstil, skor, jäktade ansiktsuttryck, deras förvånade miner då de pratar i telefon.
Och så helt plötsligt kommer han fram. Den där Persbrandt.
Persbrandt som i Unicef-reklamen snackar om att man ska göra någonting. Eller ingenting.
Persbrandt som i Beck-filmerna alltid får för sig att misshandla fel personer.
Mikael Persbrandt, som jag vet att jag skulle bli nervös inför.
Så han ser lite på mig. En trött blick. Kanske en hård arbetsdag han just lämnat bakom sig. Antagligen inte helt, med tanke på hur han betedde sig och såg ut.
"Kan man slå sig ner, eller är det upptaget?"
Jaså du, Micke. Varför just mig? Blotta tanken gör mig exalterad. Tänk om det nu vore på riktigt. (ljust fjortisskrik, viftar med händerna, "oh my goooood, det är inte sant!")
"Eh." Jag hatar det där ordet. Det är inte ens ett ord! "Eh." Ett ljud. Ett vidrigt och irriterande sådant. Men han höll minen.
"Eh. Det är ledigt. Absolut. Helt ledigt."
Idiot. Det finns väl ingenting som är halvledigt heller?! "Är det ledigt här?" "Jo, men bara lite."
Han sätter sig snett mittemot mig. Kollar lite. Lägger ner sin tjocka pappersmapp med en duns. Vinkar till sig en servitör, ber om menyn, börjar bläddra. Själv känner jag att den där utsökta planksteken är på väg upp igen. Shit. Bravo.
Sen, utan att jag själv ens visste om det, säger jag, lite för högt kanske: "Men vi har ju fint väder här i Stockholm i alla fall."
Döda mig, någon.
Det är just sånt där, som man bara vill skaka av sig. En egenskap man önskar att man inte fötts med, eller lärt sig.
För rätt som det är så står han där.
Den där Persbrandt.
Gunvald Larsson eller vad han nu heter.
Som man vet att man blir nervös inför.
Att man kan råka kräka ur sig en hel del dumma kommentarer när man är nervös.
Antingen en sån där kommentar som inte ens gud vet vart den kom ifrån.
Eller så babblar man på om allt mellan himmel och jord och sen kommer på sig själv, rodnar och tystnar därefter.
Eller, så håller man bara käften helt och hållet utan att säga ett knyst innan.
Det är som att möta en kändis. Vi säger att jag satt på en restaurang i stan häromdan. Ensam på middag. Nä, så poppis är jag faktiskt inte. Så jag sitter ensam, alltså. Sitter där, kollar på allt patrask som strövar förbi där utanför. Kollar på deras klädstil, skor, jäktade ansiktsuttryck, deras förvånade miner då de pratar i telefon.
Och så helt plötsligt kommer han fram. Den där Persbrandt.
Persbrandt som i Unicef-reklamen snackar om att man ska göra någonting. Eller ingenting.
Persbrandt som i Beck-filmerna alltid får för sig att misshandla fel personer.
Mikael Persbrandt, som jag vet att jag skulle bli nervös inför.
Så han ser lite på mig. En trött blick. Kanske en hård arbetsdag han just lämnat bakom sig. Antagligen inte helt, med tanke på hur han betedde sig och såg ut.
"Kan man slå sig ner, eller är det upptaget?"
Jaså du, Micke. Varför just mig? Blotta tanken gör mig exalterad. Tänk om det nu vore på riktigt. (ljust fjortisskrik, viftar med händerna, "oh my goooood, det är inte sant!")
"Eh." Jag hatar det där ordet. Det är inte ens ett ord! "Eh." Ett ljud. Ett vidrigt och irriterande sådant. Men han höll minen.
"Eh. Det är ledigt. Absolut. Helt ledigt."
Idiot. Det finns väl ingenting som är halvledigt heller?! "Är det ledigt här?" "Jo, men bara lite."
Han sätter sig snett mittemot mig. Kollar lite. Lägger ner sin tjocka pappersmapp med en duns. Vinkar till sig en servitör, ber om menyn, börjar bläddra. Själv känner jag att den där utsökta planksteken är på väg upp igen. Shit. Bravo.
Sen, utan att jag själv ens visste om det, säger jag, lite för högt kanske: "Men vi har ju fint väder här i Stockholm i alla fall."
Döda mig, någon.
Det är just sånt där, som man bara vill skaka av sig. En egenskap man önskar att man inte fötts med, eller lärt sig.
För rätt som det är så står han där.
Den där Persbrandt.
Gunvald Larsson eller vad han nu heter.
Som man vet att man blir nervös inför.
Skryt lagom, eller inte alls
Hej igen!
Kom precis hem från Lisa, jag, hon och Emilie satt ute vid hennes altan och solade. Fan vad skönt väder det blev då! Tyvärr blev det lite sämre nu, så vi gav upp. Vi kanske ska ses ikväll efter maten i varje fall, eller jo vi ska väl ses, men Emilie var inte säker på om hon skulle med. Fredrik ska komma hit också, ända från Visättra! Det var något nytt. Haha.
Ska försöka hitta någon annan som inte rest bort för tillfället, som kanske vill dra med ut. Vi ska väl köpa glass, sitta någonstans och bara snacka, ungefär som vi brukar.
En sak som jag tror att många misstänker när jag skriver sånt här är att vi skulle dra ut och dricka. Nej, det gör vi inte. Hur mycket ni än tror det så gör vi inte det. Det finns så många ungdomar som skriver på bloggen hur mycket de ska ut och festa, röka och supa sig redlösa. Vad är det som är så kul med att skryta?
Jag hatar folk som skryter. "Ska ut och röka nu, ska ut och festa, dricka tills jag spyr!" Vad är det för mening med det?
Rökning är inte coolt. Been there, done that, så jag vet vad jag snackar om. Skit för hälsan och man luktar ju inte så fräscht heller. Snus är nog ännu vidrigare, men visst - folk tycker att det är gott, de kan få en slags lyckokänsla av det. I såna fall borde man uppfinna något som åtminstone luktar gott. Typ som att röken från cigaretter skulle lukta mint. Vore inte det något helt fantastiskt? Någonting som funkar på samma sätt, luktar bättre och är lite bättre för hälsan. Då hade jag inte haft något problem med rökare/snusare.
Men men. Det jag först ville säga var i alla fall att folk som skryter om att de dricker/röker, är bara dumt. Det är ju ingen nyhet att folk sysslar med sånt. Hur många knarkare är det egentligen som skryter om det? Jag kanske är lite bakom, men har aldrig hört talas om något sånt.
I slutändan tjänar man ingenting på att skryta. Man får en hel del arga och irriterade människor efter sig, that's all.
Och vem vill ha det, egentligen?
Kom precis hem från Lisa, jag, hon och Emilie satt ute vid hennes altan och solade. Fan vad skönt väder det blev då! Tyvärr blev det lite sämre nu, så vi gav upp. Vi kanske ska ses ikväll efter maten i varje fall, eller jo vi ska väl ses, men Emilie var inte säker på om hon skulle med. Fredrik ska komma hit också, ända från Visättra! Det var något nytt. Haha.
Ska försöka hitta någon annan som inte rest bort för tillfället, som kanske vill dra med ut. Vi ska väl köpa glass, sitta någonstans och bara snacka, ungefär som vi brukar.
En sak som jag tror att många misstänker när jag skriver sånt här är att vi skulle dra ut och dricka. Nej, det gör vi inte. Hur mycket ni än tror det så gör vi inte det. Det finns så många ungdomar som skriver på bloggen hur mycket de ska ut och festa, röka och supa sig redlösa. Vad är det som är så kul med att skryta?
Jag hatar folk som skryter. "Ska ut och röka nu, ska ut och festa, dricka tills jag spyr!" Vad är det för mening med det?
Rökning är inte coolt. Been there, done that, så jag vet vad jag snackar om. Skit för hälsan och man luktar ju inte så fräscht heller. Snus är nog ännu vidrigare, men visst - folk tycker att det är gott, de kan få en slags lyckokänsla av det. I såna fall borde man uppfinna något som åtminstone luktar gott. Typ som att röken från cigaretter skulle lukta mint. Vore inte det något helt fantastiskt? Någonting som funkar på samma sätt, luktar bättre och är lite bättre för hälsan. Då hade jag inte haft något problem med rökare/snusare.
Men men. Det jag först ville säga var i alla fall att folk som skryter om att de dricker/röker, är bara dumt. Det är ju ingen nyhet att folk sysslar med sånt. Hur många knarkare är det egentligen som skryter om det? Jag kanske är lite bakom, men har aldrig hört talas om något sånt.
I slutändan tjänar man ingenting på att skryta. Man får en hel del arga och irriterade människor efter sig, that's all.
Och vem vill ha det, egentligen?
Too much
Jag blir så chockad när jag läser folks bloggar, de som skriver ut hela sitt liv på bloggen. Exempel (som är fiktivt, inte på något sätt taget ur verkligheten så kom inte och fråga vems blogg detta kom ifrån, om inte min då) :
"Igår gjorde jag och Pelle slut. Jag har hittat en ny, han heter Olle och vi träffades för ett tag sen, det klickade direkt. Jag älskar honom, men är ledsen att det skulle behöva ta slut mellan mig och Pelle Svensson, Storgatan 25, 126 54 Svampskogen."
Well, you get it. Själv skulle jag skämmas om jag skrev så mycket, jag tycker faktiskt att jag ibland kan ha skrivit saker med för mycket info vilket inte är bra. Tänk om Pelle skulle läsa tjejens blogg? Jaha, kul för honom att veta det där.
"Igår gjorde jag och Pelle slut. Jag har hittat en ny, han heter Olle och vi träffades för ett tag sen, det klickade direkt. Jag älskar honom, men är ledsen att det skulle behöva ta slut mellan mig och Pelle Svensson, Storgatan 25, 126 54 Svampskogen."
Well, you get it. Själv skulle jag skämmas om jag skrev så mycket, jag tycker faktiskt att jag ibland kan ha skrivit saker med för mycket info vilket inte är bra. Tänk om Pelle skulle läsa tjejens blogg? Jaha, kul för honom att veta det där.
Where'd you go?
Jag har tänkt ett tag på en viss tjej som gick i min förrförra klass (om man räknar 9c som förra så), att jag inte vet alls vart hon tog vägen när hon slutade i femman och vi hade ändå rätt bra kontakt då. Sen nu på Facebook hittade jag henne. Helt sjukt att det kan bli så ibland. Bara hoppas att hon kommer ihåg och känner igen mig. Det är inte många som gör det när man helt plötsligt kommer fram efter ett par år. Nu är det ju fyra år sen... men man kan alltid hoppas.
Så jag somnade inte, när jag skrev sist. Nej, kunde inte sova. Men nu ska jag verkligen försöka sova. Godnatt!
Så jag somnade inte, när jag skrev sist. Nej, kunde inte sova. Men nu ska jag verkligen försöka sova. Godnatt!
Internet eller tv?
SVT är nog de tråkigaste kanalerna man kan se på. Om nu inte Andra Avenyn visas där, men typ som nu när det är sommaruppehåll. Gamla filmer, dokumentärer om uråldriga grejer, Beethoven och allt vad det nu heter. Riktiga pensionärskanaler är vad det är. Jag blir nästintill deprimerad när jag bläddrar förbi SVT 1 och 2, så tråkigt innehåll kan de faktiskt ha.
Ändå gnäller alla om att det är just de programmen som ska göra oss smartare.
Lyssna på Promoe istället. "Kunskap från Wikipedia". 2000-talets kunskap vilar i händerna på internetsajterna. Där behöver man inte ha någon storslagen examen i bagaget, utan där kan man utveckla sin kunskap själv, utan någon lärare. Där finns allt - och lite till. 67% av alla sajter innehåller tyvärr pornografiska inslag, så därifrån lär man sig inte mer än in-ut-sprut-fakta. Och vad är det för fakta, egentligen.
Istället för att se pensionärsprogram på tv kan vi 80-90-talister bara knappa in valfri adress i adressfältet, trycka på Enter och lära oss på vårt sätt. Internet, baby.
Ändå gnäller alla om att det är just de programmen som ska göra oss smartare.
Lyssna på Promoe istället. "Kunskap från Wikipedia". 2000-talets kunskap vilar i händerna på internetsajterna. Där behöver man inte ha någon storslagen examen i bagaget, utan där kan man utveckla sin kunskap själv, utan någon lärare. Där finns allt - och lite till. 67% av alla sajter innehåller tyvärr pornografiska inslag, så därifrån lär man sig inte mer än in-ut-sprut-fakta. Och vad är det för fakta, egentligen.
Istället för att se pensionärsprogram på tv kan vi 80-90-talister bara knappa in valfri adress i adressfältet, trycka på Enter och lära oss på vårt sätt. Internet, baby.
Jag är en riktig torrboll
Hej hopp.
Blev glad ikväll, fick ett gulligt sms. Veckans vändpunkt, om jag får säga det så.
Här hemma svettas man ihjäl, huset är hur varmt som helst och det är just den här värmen man önskar sig i hemmet - under vintern. Sitter med balkongdörren öppen och ska snart sova, vet inte riktigt om jag vågar öppna mer ifall att någon läskig typ hoppar ner från taket och kommer in för att råna eller våldta mig. Who knows? Inte fan gör jag det i alla fall.
Lite tråkiga inlägg förut kanske, ber om ursäkt för dem. Vet inte riktigt vad jag ska skriva här längre... känns inte som att innehållet här i bloggen är så värst relevant/intressant för läsarna. Vad tycker ni? Det är jäkla tomt på kommentarer. Vilket är synd. Vill ju ha lite feedback och förslag på saker man kan ta upp, prata om. Fråga mig inte om några "dagens outfit"-inlägg. Såna har jag lagt upp två stycken på ett år. Så ni förstår själva hur ointressant det är för mig. Kom gärna med andra förslag!
Usch, ingen är hemma nuförtiden. Alla reser bort. Drar på bröllop, reser utomlands, åker till landstället, kompisens landställe... Det är tydligen det sommaren är till för. Vilket jag och min familj inte verkar ha fattat än. Men Gran Canaria var det inga fel på. Man får bara hoppas att vi kan göra något mer den här sommaren än att bara sitta hemma. Bussluffar gör jag gärna, men sätter dem inte högst upp på listen direkt, utan något annat får gärna komma före. Men åh, vad fasen ska man hitta på då?
Nåja. Här har vi ett par långa inlägg i alla fall. Det brukar inte hända sådär jätteofta. Eller? Jag vet inte längre. Haha. Dålig koll! Jag vet.
Tänkte soav nu, klockan är ju snart tre. Hoppas ni hade en fin kväll. Puss och godnatt!
Blev glad ikväll, fick ett gulligt sms. Veckans vändpunkt, om jag får säga det så.
Här hemma svettas man ihjäl, huset är hur varmt som helst och det är just den här värmen man önskar sig i hemmet - under vintern. Sitter med balkongdörren öppen och ska snart sova, vet inte riktigt om jag vågar öppna mer ifall att någon läskig typ hoppar ner från taket och kommer in för att råna eller våldta mig. Who knows? Inte fan gör jag det i alla fall.
Lite tråkiga inlägg förut kanske, ber om ursäkt för dem. Vet inte riktigt vad jag ska skriva här längre... känns inte som att innehållet här i bloggen är så värst relevant/intressant för läsarna. Vad tycker ni? Det är jäkla tomt på kommentarer. Vilket är synd. Vill ju ha lite feedback och förslag på saker man kan ta upp, prata om. Fråga mig inte om några "dagens outfit"-inlägg. Såna har jag lagt upp två stycken på ett år. Så ni förstår själva hur ointressant det är för mig. Kom gärna med andra förslag!
Usch, ingen är hemma nuförtiden. Alla reser bort. Drar på bröllop, reser utomlands, åker till landstället, kompisens landställe... Det är tydligen det sommaren är till för. Vilket jag och min familj inte verkar ha fattat än. Men Gran Canaria var det inga fel på. Man får bara hoppas att vi kan göra något mer den här sommaren än att bara sitta hemma. Bussluffar gör jag gärna, men sätter dem inte högst upp på listen direkt, utan något annat får gärna komma före. Men åh, vad fasen ska man hitta på då?
Nåja. Här har vi ett par långa inlägg i alla fall. Det brukar inte hända sådär jätteofta. Eller? Jag vet inte längre. Haha. Dålig koll! Jag vet.
Tänkte soav nu, klockan är ju snart tre. Hoppas ni hade en fin kväll. Puss och godnatt!
Är bloggen som ens bästa vän?
Tänk om jag en vacker dag bestämmer mig för att skriva ett inlägg i min blogg. Ja, det händer ju jäkligt sällan, så vi säger att jag skulle göra det. Och så loggar jag in här. Användarnamn, lösenord, logga in. Ja ja.
Och sen när jag kommer in på min profil, så finns inte min blogg kvar.
Jag undrar hur fasiken jag skulle reagera då.
Om jag skulle bli glad, ledsen, förbannad, chockad eller bara "öh".
Jag menar, det är ju inte direkt som att bloggen är allt jag lever för. Verkligen inte. Nej, jag har ett liv, jag lovar.
Men klart man skulle bli lite ledsen, när man haft bloggen ett bra tag. Okej, jag har visserligen inte haft den lika länge som Blondinbella som har haft sin sen 2005. Det skulle nog bli jäkligt jobbigt. Och hennes blogg försvann ju ett tag men de lyckades återställa typ hela bloggen. Men om min försvinner tror jag inte att jag får hjälp från proffs som försöker återställa hela bloggen. Nej, utan då är det nog bara "ajöss, tack och hej".
Varför betyder våra bloggar så mycket för oss? Hur har de blivit så betydelsefulla, tidskrävande och fritidsberövande?
Det är ju nästan som en hund, som man måste rasta, kela med, ta med på resan och grejer. Man skriver i bloggen (motsvarighet: kela med), gör om designen (motsvarighet: rasta) och bloggar från alla världens olika hörn (motsvarighet: ta med på resan). Så då blir det väl nästan som ett husdjur, eller?
Jag gillar ju att skriva här. Gillar att veta om att folk också läser det jag skriver. Det är inte som en dagbok man skriver. Då vill man inte att folk ska läsa. Utan då låser man in den i något kassavalv och nästan sväljer nyckeln. I en blogg kan alla läsa, kommentera och ge beröm/kritik/förslag. Vilket jag tycker är väldigt bra, speciellt för mig som vill utöka mina skrivkunskaper inför framtiden.
Och ja, klart man kan skapa en ny blogg om den gamla försvinner. Men det blir ju lite trist med tanke på allt jobb man lagt ner på bloggen. Design (skitsvårt för mig som precis börjat fatta allt det där, efter nästan två års bloggande), inlägg med bra texter, bilder... allt sånt försvinner ju och många saker man velat att folk skulle läsa kanske man inte orkar skriva om igen. Det är lite riskabelt, det där med att ha en hund och en blogg. Hunden kanske blir påkörd eller bortrövad, medan bloggen kan bli hackad och raderad.
Och sen när jag kommer in på min profil, så finns inte min blogg kvar.
Jag undrar hur fasiken jag skulle reagera då.
Om jag skulle bli glad, ledsen, förbannad, chockad eller bara "öh".
Jag menar, det är ju inte direkt som att bloggen är allt jag lever för. Verkligen inte. Nej, jag har ett liv, jag lovar.
Men klart man skulle bli lite ledsen, när man haft bloggen ett bra tag. Okej, jag har visserligen inte haft den lika länge som Blondinbella som har haft sin sen 2005. Det skulle nog bli jäkligt jobbigt. Och hennes blogg försvann ju ett tag men de lyckades återställa typ hela bloggen. Men om min försvinner tror jag inte att jag får hjälp från proffs som försöker återställa hela bloggen. Nej, utan då är det nog bara "ajöss, tack och hej".
Varför betyder våra bloggar så mycket för oss? Hur har de blivit så betydelsefulla, tidskrävande och fritidsberövande?
Det är ju nästan som en hund, som man måste rasta, kela med, ta med på resan och grejer. Man skriver i bloggen (motsvarighet: kela med), gör om designen (motsvarighet: rasta) och bloggar från alla världens olika hörn (motsvarighet: ta med på resan). Så då blir det väl nästan som ett husdjur, eller?
Jag gillar ju att skriva här. Gillar att veta om att folk också läser det jag skriver. Det är inte som en dagbok man skriver. Då vill man inte att folk ska läsa. Utan då låser man in den i något kassavalv och nästan sväljer nyckeln. I en blogg kan alla läsa, kommentera och ge beröm/kritik/förslag. Vilket jag tycker är väldigt bra, speciellt för mig som vill utöka mina skrivkunskaper inför framtiden.
Och ja, klart man kan skapa en ny blogg om den gamla försvinner. Men det blir ju lite trist med tanke på allt jobb man lagt ner på bloggen. Design (skitsvårt för mig som precis börjat fatta allt det där, efter nästan två års bloggande), inlägg med bra texter, bilder... allt sånt försvinner ju och många saker man velat att folk skulle läsa kanske man inte orkar skriva om igen. Det är lite riskabelt, det där med att ha en hund och en blogg. Hunden kanske blir påkörd eller bortrövad, medan bloggen kan bli hackad och raderad.
Arg, irriterad och... ledsen?
Jag börjar smått komma in i vardagen igen. Men jag är inte riktigt säker på att jag vill det... Det var så skönt där borta på Gran Canaria. Man slapp alla bekymmer hemma som gav magont och sömnlöshet.
Det är nog hälsosamt för mig att inte befinna mig i Sverige. Eller åtminstone Stockholm. Något jag ska göra i livet är att flytta utanför den här staden, någon gång efter att jag fyllt 20.
Det var likadant när jag kom hem från Gotland förra sommaren. Ville bara tillbaks, slippa all skit hemma i Stockholm. Allt skitsnack, alla människor som inte kan sluta förvåna mig med sina grejer.
Jag är så trött.
Så trött på allt.
Man undrar vilka som ska växa upp snart, och vilka som aldrig kommer att göra det.
För vi är ju inte längre fjorton år och skvallrar och snackar skit om varenda levande individ.
Det är inte bara skitsnacket som bidrog till att bägaren rann över. Alla lögner, svek, folk som ger falska förhoppningar, spelar falska över huvud taget och... allt! Man behöver verkligen en nystart. Och jag är glad att jag har chans till att få en sån, efter den artonde augusti i år.
För då börjar jag gymnasiet med helt nya människor, helt nya omgivningar och helt, helt nya krafter att orka med.
Hade jag trott på gud hade jag tackat denne för den här chansen.
Det är nog hälsosamt för mig att inte befinna mig i Sverige. Eller åtminstone Stockholm. Något jag ska göra i livet är att flytta utanför den här staden, någon gång efter att jag fyllt 20.
Det var likadant när jag kom hem från Gotland förra sommaren. Ville bara tillbaks, slippa all skit hemma i Stockholm. Allt skitsnack, alla människor som inte kan sluta förvåna mig med sina grejer.
Jag är så trött.
Så trött på allt.
Man undrar vilka som ska växa upp snart, och vilka som aldrig kommer att göra det.
För vi är ju inte längre fjorton år och skvallrar och snackar skit om varenda levande individ.
Det är inte bara skitsnacket som bidrog till att bägaren rann över. Alla lögner, svek, folk som ger falska förhoppningar, spelar falska över huvud taget och... allt! Man behöver verkligen en nystart. Och jag är glad att jag har chans till att få en sån, efter den artonde augusti i år.
För då börjar jag gymnasiet med helt nya människor, helt nya omgivningar och helt, helt nya krafter att orka med.
Hade jag trott på gud hade jag tackat denne för den här chansen.
1958-2009: Michael Jackson
Igår natt stannade hela världen upp.
Kvällen den 25/6-2009 var en kväll ingen kommer att glömma.
Och då menar jag det verkligen.
Det är förvånansvärt nog större än när Elvis Presley dog. Och varför då?
Jo, hur många där borta i Kina visste vem Elvis var? Inte många, nej.
Hur många visste vem Michael Jackson var?
Alla.
Och för en gångs skull tror jag att vi alla fokuserar på artisten Michael Jackson, och inte den misstänkte pedofilen, inte den upp över öronen skuldsatta stackaren.
Utan för den utomordentligt skickliga dansaren och grymma sångaren han faktiskt var.
Egentligen var det synd om honom. Det kanske inte ens är sant att han förgripit sig på små pojkar. Deras föräldrar kanske var i ekonomisk obalans, behövde pengar, lät deras barn sova hos Michael Jackson på Neverland, och sen hittade på att deras son blivit våldtagen av artisten. Det verkar så i varje fall. Sen att trenden burits vidare är bara ännu mer skam. Inte undra på att Michael blev pank till slut.
Varför kan man inte bara sörja en stor artists död och sedan låta honom vara ifred?
Kvällen den 25/6-2009 var en kväll ingen kommer att glömma.
Och då menar jag det verkligen.
Det är förvånansvärt nog större än när Elvis Presley dog. Och varför då?
Jo, hur många där borta i Kina visste vem Elvis var? Inte många, nej.
Hur många visste vem Michael Jackson var?
Alla.
Och för en gångs skull tror jag att vi alla fokuserar på artisten Michael Jackson, och inte den misstänkte pedofilen, inte den upp över öronen skuldsatta stackaren.
Utan för den utomordentligt skickliga dansaren och grymma sångaren han faktiskt var.
Egentligen var det synd om honom. Det kanske inte ens är sant att han förgripit sig på små pojkar. Deras föräldrar kanske var i ekonomisk obalans, behövde pengar, lät deras barn sova hos Michael Jackson på Neverland, och sen hittade på att deras son blivit våldtagen av artisten. Det verkar så i varje fall. Sen att trenden burits vidare är bara ännu mer skam. Inte undra på att Michael blev pank till slut.
Varför kan man inte bara sörja en stor artists död och sedan låta honom vara ifred?
Paranoia
You were searching for some evidence that I've been cheating
Checking my phone, my mail, my crib, my pockets for no reason
Looking for proof
But you're only wasting time
You can say whatever you want about me
But the truth of the matter is
I never did you wrong
And you gon' miss me when I'm gone
Yeah you gon' regret it
Yeah you gon' regret it
Regret it
You started playing games
So now you've gotta deal with it
Oh it's such a shame
That we couldn't be real 'bout it
Karma, karma, karma
Yeah you gon' regret it
Yeah you gon' regret it
Regret it
Checking my phone, my mail, my crib, my pockets for no reason
Looking for proof
But you're only wasting time
You can say whatever you want about me
But the truth of the matter is
I never did you wrong
And you gon' miss me when I'm gone
Yeah you gon' regret it
Yeah you gon' regret it
Regret it
You started playing games
So now you've gotta deal with it
Oh it's such a shame
That we couldn't be real 'bout it
Karma, karma, karma
Yeah you gon' regret it
Yeah you gon' regret it
Regret it
Bortglömda drömmar
Jag känner mig just nu som en sån där som ger upp sina stora drömmar.
Jag har lagt undan skrivandet (besides bloggen) ett bra tag nu, vet inte riktigt varför. Förut kunde jag sitta och skriva i evigheter, det var allt jag gjorde på datorn. Nu när man har internetuppkoppling är det åt internet tiden mest spenderas.
Men varför skulle jag ge upp de drömmar jag haft sen jag lärde mig läsa (och det var väldigt tidigt, tro mig)?
Detta insåg jag faktiskt för en liten stund sen. Satt och tänkte på några jag känner som hade så många drömmar och så mycket de ville göra i livet, som de helt glömt bort nu och inte alls vill göra längre.
Jag tror att jag la hela skrivandet åt sidan då det tjocknade ihop i skolan; proven blev fler och fler, stora inlämningsuppgifter som tog all kraft och tid (fritid) och då hade jag väl helt enkelt inte tid. Sen att jag glömde bort det nu när vi slutade skolan förvånade även mig själv. Kan man glömma bort sina drömmar?
Så nu har jag bestämt mig för att ta upp det igen. Börja skriva nu när jag har tid under lovet, ta mig den tid jag behöver och bara försöka nå dit jag vill komma. För jag vet att det här är någonting jag vill göra. Det här är mitt livs drömmar.
Jag har lagt undan skrivandet (besides bloggen) ett bra tag nu, vet inte riktigt varför. Förut kunde jag sitta och skriva i evigheter, det var allt jag gjorde på datorn. Nu när man har internetuppkoppling är det åt internet tiden mest spenderas.
Men varför skulle jag ge upp de drömmar jag haft sen jag lärde mig läsa (och det var väldigt tidigt, tro mig)?
Detta insåg jag faktiskt för en liten stund sen. Satt och tänkte på några jag känner som hade så många drömmar och så mycket de ville göra i livet, som de helt glömt bort nu och inte alls vill göra längre.
Jag tror att jag la hela skrivandet åt sidan då det tjocknade ihop i skolan; proven blev fler och fler, stora inlämningsuppgifter som tog all kraft och tid (fritid) och då hade jag väl helt enkelt inte tid. Sen att jag glömde bort det nu när vi slutade skolan förvånade även mig själv. Kan man glömma bort sina drömmar?
Så nu har jag bestämt mig för att ta upp det igen. Börja skriva nu när jag har tid under lovet, ta mig den tid jag behöver och bara försöka nå dit jag vill komma. För jag vet att det här är någonting jag vill göra. Det här är mitt livs drömmar.
Att ge bort berömmelse omedvetet
Det är en sak jag inte förstår, och det är varför vi inte kan sluta snacka om alla dessa dumma idioter som kallar sig för Sveriges populäraste bloggare. Kissie och Paulina Danielsson hamnar i kategorin "Fjortis, lär aldrig växa upp". Blondinbella hamnar i "Man vet aldrig vart man har henne". Kenza däremot - hon hamnar i "förnuftig när hon inte festar varannan dag". Den blogg jag läser av dessa är den sistnämnda, men sedan hon fyllde 18 har det bara handlat om att dra på krogen och festa. Lite trist, börjar bli lite irriterande. Förhoppningsvis lär hon tröttna och börja skriva så intressant som hon tidigare gjorde.
Nåväl, återgår till ämnet. Vi skriver om dessa bloggare jämt och ständigt, irriterar oss och blir förbannade. "Hon den där jävla Kissie, varför ska hon hålla på så mycket? Hon är patetisk, kan slänga sig i väggen." Tänk på att vi som skriver detta i våra bloggar, vi är också bloggare. Kanske inte lika poppis, men man har väl några läsare i varje fall.
Och det dumma är att vi faktiskt gör reklam för dem när vi sitter och gnäller om dem. Det är så självklart att det inte går att säga något annat. Ändå gör vi det för att de syns så mycket överallt.
Det är som en ond liten cirkel, de gör allt för att synas, vi skriver om detta och de syns ännu mer.
Ganska dumt, faktiskt. Haha.
Nåväl, återgår till ämnet. Vi skriver om dessa bloggare jämt och ständigt, irriterar oss och blir förbannade. "Hon den där jävla Kissie, varför ska hon hålla på så mycket? Hon är patetisk, kan slänga sig i väggen." Tänk på att vi som skriver detta i våra bloggar, vi är också bloggare. Kanske inte lika poppis, men man har väl några läsare i varje fall.
Och det dumma är att vi faktiskt gör reklam för dem när vi sitter och gnäller om dem. Det är så självklart att det inte går att säga något annat. Ändå gör vi det för att de syns så mycket överallt.
Det är som en ond liten cirkel, de gör allt för att synas, vi skriver om detta och de syns ännu mer.
Ganska dumt, faktiskt. Haha.
Utrota!
Hej, nu är jag tillbaka. Allvarliga snacket är på g.
Nynazister, huliganer och ni andra av samma sort. Skäms ni inte?
Huliganer som gapar och skriker efter varje fotbollsmatch, bara för att AIK inte vann ska man misshandla motståndarlagets supportrar? Eh. Makes no sense.
Och alla nazister/nynazister. Förut trodde jag att alla nynazister bara rakade huvudet och piercade ögonbrynet. Men det finns nazizter i alla olika former nuförtiden. Vissa ser man det inte på, de bara har sina skumma politiska tankar och rasistiska åsikter. Håll det för er själva, ni tjänar ingenting på att försöka nå upp till att bli som Hitler. Det funkar inte längre. Vare sig man heter Adolf i förnamn eller är avlägsen släkting till Mao Zedong går det inte lika bra som förr att bli galen diktator och döda första bästa människa; jude eller ej.
Varför är man så hatisk av sig? Har man det så illa ställt hemma att man måste ta ut det på andra oskyldiga?
Det finns en kille på 13 bast som bor i närheten av mig. Han skrämmer mig. Han är en av dem som kallar sig för nynazister. HAN ÄR 13... kom igen. Tror inte det funkar att säga "väx upp" till den grabben, för han verkar ju vilja göra det, men alldeles för snabbt - och med fel anledningar.
Nynazister, huliganer och ni andra av samma sort. Skäms ni inte?
Huliganer som gapar och skriker efter varje fotbollsmatch, bara för att AIK inte vann ska man misshandla motståndarlagets supportrar? Eh. Makes no sense.
Och alla nazister/nynazister. Förut trodde jag att alla nynazister bara rakade huvudet och piercade ögonbrynet. Men det finns nazizter i alla olika former nuförtiden. Vissa ser man det inte på, de bara har sina skumma politiska tankar och rasistiska åsikter. Håll det för er själva, ni tjänar ingenting på att försöka nå upp till att bli som Hitler. Det funkar inte längre. Vare sig man heter Adolf i förnamn eller är avlägsen släkting till Mao Zedong går det inte lika bra som förr att bli galen diktator och döda första bästa människa; jude eller ej.
Varför är man så hatisk av sig? Har man det så illa ställt hemma att man måste ta ut det på andra oskyldiga?
Det finns en kille på 13 bast som bor i närheten av mig. Han skrämmer mig. Han är en av dem som kallar sig för nynazister. HAN ÄR 13... kom igen. Tror inte det funkar att säga "väx upp" till den grabben, för han verkar ju vilja göra det, men alldeles för snabbt - och med fel anledningar.
Jag litar på dig (litar du på mig?)
Fortsätter lite på tankespåret, det verkar bubbla av tankar inom mig idag.
Så nu tänker jag ta upp ämnet tillit. Känsligt, ömtåligt, men ack så värt att upprätthålla. Det lönar sig ju för alla i längden.
Men ta inte det här fel nu. Lita endast på dem du känner att du kan lita på. Hamnar din tillit i fel händer kan vad som helst spillas ut till allmänheten och då lönar det sig verkligen inte för dig, kan jag säga.
Lita på de vänner som får dig att må bra och som själva ger sin tillit till dig.
Det handlar om att ge och ta, att lära sig de olika typerna och lära sig vilka man ska lita på och inte lita på.
För gör man fel kan det ibland gå så långt att det till slut är för sent för att göra någonting åt saken. Är man med i leken får man leken tåla, men hoppar man ur tids nog kan man rädda sitt skinn.
Alla gör vi misstaget att lita på fel personer någon gång i livet. Visst, vi har alla bitit i det sura äpplet och känt smaken, men nu är det dags att vi på allvar sätter ner foten och sparar vår tillit till folk vi vet att vi kan lita på. Vi förtjänar bättre.
Man kan bygga upp en tillit genom att lära känna en person, det vet ju alla. Men även om man känner personen (trodde man själv) och har gjort det ett tag och det fortfarande inte går att lita på honom/henne, konfrontera och fråga varför han är som han är eller varför han gör så. Det kan ge stora förändringar, man vet aldrig.
Det gäller vara klok i valet av person man ger sin tillit. Tillit är något som är så ömt att bara man gör ett litet felsteg, kan den rasera fortare än man hunnit bygga upp den.
Så nu tänker jag ta upp ämnet tillit. Känsligt, ömtåligt, men ack så värt att upprätthålla. Det lönar sig ju för alla i längden.
Men ta inte det här fel nu. Lita endast på dem du känner att du kan lita på. Hamnar din tillit i fel händer kan vad som helst spillas ut till allmänheten och då lönar det sig verkligen inte för dig, kan jag säga.
Lita på de vänner som får dig att må bra och som själva ger sin tillit till dig.
Det handlar om att ge och ta, att lära sig de olika typerna och lära sig vilka man ska lita på och inte lita på.
För gör man fel kan det ibland gå så långt att det till slut är för sent för att göra någonting åt saken. Är man med i leken får man leken tåla, men hoppar man ur tids nog kan man rädda sitt skinn.
Alla gör vi misstaget att lita på fel personer någon gång i livet. Visst, vi har alla bitit i det sura äpplet och känt smaken, men nu är det dags att vi på allvar sätter ner foten och sparar vår tillit till folk vi vet att vi kan lita på. Vi förtjänar bättre.
Man kan bygga upp en tillit genom att lära känna en person, det vet ju alla. Men även om man känner personen (trodde man själv) och har gjort det ett tag och det fortfarande inte går att lita på honom/henne, konfrontera och fråga varför han är som han är eller varför han gör så. Det kan ge stora förändringar, man vet aldrig.
Det gäller vara klok i valet av person man ger sin tillit. Tillit är något som är så ömt att bara man gör ett litet felsteg, kan den rasera fortare än man hunnit bygga upp den.
Kent och fördomar
Kom hem strax efter halv två, det blev lite senare än jag faktiskt siktat på. Jag missade precis tåget som gick 12.29, så då tog jag tåget som gick en halvtimme senare istället. Lika bra, bättre det än att behöva stressa.
Så nu sitter jag alltså här, äter jordgubbar, bloggar och lyssnar på musik. Kent, närmare bestämt. Hur blev det så att jag helt plötsligt började lyssna på den grupp jag haft mest fördomar om? Det är väldigt skumt. Man ska inte döma hunden efter håren, antar jag. Det var nog det jag gjorde, utan att ens försöka bekanta mig med den och kunna se om mina fördomar stämde. Nej, det gjorde de inte. Bra texter och sköna melodier är någonting jag tidigare gått miste om här.
Fördomar har vi alla. Den som förnekar att han har fördomar är den med mest fördomar av oss alla. Saken är den att det är många som har fördomar som de själva inte ser som fördomar. Att en liten pojke på stan i trasiga kläder är fattig. Det behöver han inte vara, han kanske bara... brottats med en björn. Okej, dåligt exempel. Men vi säger att vi ser en snubbe på stan, kanske 16-17 år. Han har kolsvart hår, luggen hänger ner i ögonen, han har smink. Oh boy, where does this end?
I alla fall. Killen går runt med såna där hörlurar som alla går och köper nuförtiden. Ni vet säkert vilka jag menar. Det är såna där som går över huvudet och inte såna man stoppar in i öronen. Nu lät det bättre.
Killen har ett armband, ser nästan ut som ett svettband, på vilket det står "My Chemical Romance", svart och vit-randig tröja, svarta byxor som hänger lite, ett nitskärp sticker fram under tröjan.
Vad är han, skulle du säga? Rätt svar: emo.
Mina damer och herrar, här har vi ungdomars största fördom. Emo.
Bara för att man klär sig konstigt, sminkar sig konstigt eller lyssnar på sån där skrikig och arg musik behöver man inte vara emo. Emo-stilen är ungefär som motsvarigheten för rockare som lyssnar på rockmusik. Emos som lyssnar på emo.
Äsch! Han kanske bara gillar att klä sig sådär, den där killen. Frillan kanske var lite cool, tyckte han, och "My Chemical Romance" kanske inte är så pjåkiga ändå. Man vet aldrig förrän man faktiskt lärt känna killen som går där på gatan.
Man vet aldrig förrän man faktiskt har lyssnat på bandet man kallar för emo.
Fördomar och fördomar. Ni fattar väl vad jag menar nu ändå. Säg alltså inte att du inte har några fördomar, för det har faktiskt alla.
Så nu sitter jag alltså här, äter jordgubbar, bloggar och lyssnar på musik. Kent, närmare bestämt. Hur blev det så att jag helt plötsligt började lyssna på den grupp jag haft mest fördomar om? Det är väldigt skumt. Man ska inte döma hunden efter håren, antar jag. Det var nog det jag gjorde, utan att ens försöka bekanta mig med den och kunna se om mina fördomar stämde. Nej, det gjorde de inte. Bra texter och sköna melodier är någonting jag tidigare gått miste om här.
Fördomar har vi alla. Den som förnekar att han har fördomar är den med mest fördomar av oss alla. Saken är den att det är många som har fördomar som de själva inte ser som fördomar. Att en liten pojke på stan i trasiga kläder är fattig. Det behöver han inte vara, han kanske bara... brottats med en björn. Okej, dåligt exempel. Men vi säger att vi ser en snubbe på stan, kanske 16-17 år. Han har kolsvart hår, luggen hänger ner i ögonen, han har smink. Oh boy, where does this end?
I alla fall. Killen går runt med såna där hörlurar som alla går och köper nuförtiden. Ni vet säkert vilka jag menar. Det är såna där som går över huvudet och inte såna man stoppar in i öronen. Nu lät det bättre.
Killen har ett armband, ser nästan ut som ett svettband, på vilket det står "My Chemical Romance", svart och vit-randig tröja, svarta byxor som hänger lite, ett nitskärp sticker fram under tröjan.
Vad är han, skulle du säga? Rätt svar: emo.
Mina damer och herrar, här har vi ungdomars största fördom. Emo.
Bara för att man klär sig konstigt, sminkar sig konstigt eller lyssnar på sån där skrikig och arg musik behöver man inte vara emo. Emo-stilen är ungefär som motsvarigheten för rockare som lyssnar på rockmusik. Emos som lyssnar på emo.
Äsch! Han kanske bara gillar att klä sig sådär, den där killen. Frillan kanske var lite cool, tyckte han, och "My Chemical Romance" kanske inte är så pjåkiga ändå. Man vet aldrig förrän man faktiskt lärt känna killen som går där på gatan.
Man vet aldrig förrän man faktiskt har lyssnat på bandet man kallar för emo.
Fördomar och fördomar. Ni fattar väl vad jag menar nu ändå. Säg alltså inte att du inte har några fördomar, för det har faktiskt alla.
Skönheterna och odjuren
Skönhet.
Vad tänker du när jag säger så? Jag slår vad om att 95% tänker på yttre skönhet. En fin liten näsa. Fylliga läppar. Vackra ögon, stora bröst, vältränad... Ni vet vad jag menar. Men varför snackas det så lite om "the inner beauty"? För tänk på dem som kanske inte är så vackra på utsidan. Man borde väl kunna ge även dem en chans för att se om de kanske har en vacker insida.
För vem är man helst tillsammans med? En ful men riktigt snäll och omtänksam, eller en snygg, dum och självisk? Okej, kanske en dum fråga när det finns folk som skulle svara det sistnämnda... ganska dumt svar enligt mig, men det finns ju alltid någon. Någon som inte väljer att försöka se den inre skönheten hos den med mindre yttre skönhet.
Man kommer inte långt om man endast är snygg, och i bagaget har egoism och otrevligt beteende. Man kommer längre om man kanske ändå inte är snygg, men är trevlig, social och omtänksam.
Eller hur?
Vad tänker du när jag säger så? Jag slår vad om att 95% tänker på yttre skönhet. En fin liten näsa. Fylliga läppar. Vackra ögon, stora bröst, vältränad... Ni vet vad jag menar. Men varför snackas det så lite om "the inner beauty"? För tänk på dem som kanske inte är så vackra på utsidan. Man borde väl kunna ge även dem en chans för att se om de kanske har en vacker insida.
För vem är man helst tillsammans med? En ful men riktigt snäll och omtänksam, eller en snygg, dum och självisk? Okej, kanske en dum fråga när det finns folk som skulle svara det sistnämnda... ganska dumt svar enligt mig, men det finns ju alltid någon. Någon som inte väljer att försöka se den inre skönheten hos den med mindre yttre skönhet.
Man kommer inte långt om man endast är snygg, och i bagaget har egoism och otrevligt beteende. Man kommer längre om man kanske ändå inte är snygg, men är trevlig, social och omtänksam.
Eller hur?