Nathalie

... men i själva verket är ni sabotörer.
Jag pratar om huliganer och fotboll. Varför ska man gå dit och förstöra för andra som vill se på en fotbollsmatch? Varför ska man bråka med motståndarlagets supportrar efter matchen? Är det häftigt, kanske? Är det kul att sabotera och tjafsa? Är det kul att peka finger åt polisen och kasta flaskor på dem?

Nej. Det är inte det minsta kul. Inte häftigt heller. Och det gynnar inte någon alls. Skador behöver betalas, sabotörer åker fast och... hela grejen med fotboll är som bortglömd. Man glömmer bort att AIK spöade skiten ur Djurgården igår kväll, för att allt fokus hamnar på idioterna som förstör både under och efter matchen. Och spelarna som spelat matchen och ansträngt sig mest får inte ett piss uppmärksamhet. Inte ens en blick. Eftersom allas blickar riktas mot dem som förstört matchen.


Två ord. Lägg av. Det är inte kul längre. Inte coolt heller.

Jag kan inte sova, så då bloggar jag.
Är så arg att jag exploderar snart. Det är otroligt vad det finns för naiva idioter, alltså. Jag vet inte vad fan jag ska göra, känns som att antalet vettiga människor börjar minska allt mer. Jag sitter och försöker övertyga en person om att jag har rätt i det jag säger. Och jag vet att jag har rätt, av många olika skäl, svårt att förklara. Men personen i fråga vägrar tro mig och säger att han vet bäst själv, när han egentligen inte gör det. Jag vet mer. Och jag hade rätt en gång tidigare, vilket han insåg. Men kommer han att vilja inse det här? Knappast.


Sitter och fnular lite på boken... det har stått stilla ett tag nu. Och jag försöker verkligen att klämma ur mig något vettigt att skriva. Det finns fortfarande en tanke i huvudet på mig som lyder: "Det här med boken kanske var en dum idé. Vem försöker jag lura? Jag är ingen 'författare'. Jag är bara en vanlig förortsbrud på sexton bast som inte kan ett piss mer än någon annan." För det är ju på ett sätt sant. Ingen kan allt, men alla kan något. Och ja, något kan jag väl. Men än så länge verkar det inte vara att skriva en bok.




Nej, jag borde nog sova nu. Ska upp om nio timmar och behöver verkligen min sömn. Vi hörs "imorgon".

Jag är helt paff. Måste få skriva av mig lite, ursäkta.
Jag känner en person. Eller jag trodde att jag gjorde. Personen i fråga har... förändrats. Känner inte igen denne längre. Okej, vi kallar denna person för X. X och jag har känt varandra sen vi skulle fylla tretton. Och ja, jag kan säga att jag redan vid första ögonkastet började fatta tycke för X. Vi blev väldigt bra vänner och ja, mer än så. Sen för ett halvår sen började X förändras dramatiskt. Då menar jag det verkligen. X blev... stöddig, väldigt självsäker, egoistisk, känslokall och helt enkelt inte den som personen brukade vara.


Vi gled isär och umgänget minskade allt mer. Nyligen kom dödsstöten och jag fick nog. Men det fortsätter ändå. X ändrar allt; sin musikstil, sin attityd, sitt sätt att prata och skriva på nätet... allting. Det är inte samma person alls längre. Verkligen inte.


Jag tror att jag vet varför. Och jag har sagt det till X. Men X vägrar att erkänna, eller ens säga varför. Jag blir så besviken, trodde verkligen att vi åtminstone skulle vara vänner.
Nu vet jag framöver hur folk kan förändras så lätt och med facit i hand kan jag säga att processen inte är vacker.

Hej, sitter och proppar i mig onyttigheter... men får ingen ångest. Jag äter vad jag vill och det mår jag bra av. Är så trött på alla som går på dieter och gnäller om att man inte får äta ditten och datten. Då mår man väl inte bra om man ska tvinga sig själv att äta annat för att gå ner i vikt? This world's gone mad, I tell you.


Varför kan man inte bara leva som man själv vill? Alla har ju olika ämnesomsättningar, så det är väl olika för hur mycket man kan äta respektive motionera. Man får väl helt enkelt bara ta och acceptera att man inte är som "alla andra". Okej att man kan motionera och skippa pizzan. Men man ska inte behöva svälta sig själv. Vilket är det de flesta dieter går ut på. Tragiskt nog.


Så mitt råd är att man ska äta det man själv känner för att äta. Och sen inte bry sig om vad alla andra äter.
Då kan man må bra.

Åhh, visdom. Något man inte ser ofta i bloggvärlden. Men Filip Benko kan sin grej.

Detta ska bli min nya livsfilosofi.


PS! Någon som vet hur man flyttar bloggen och får med allt det gamla som finns kvar? Tänkte flytta bloggen till finest.se, har tröttnat på blogg.se nu... Hjälp uppskattas!

Vet ni? Ibland kan jag känna mig så opeppad att blogga. Sitter och stirrar på den där "Radera blogg"-knappen. Funderar och funderar. Men jag gör det inte. Varför?
Jo, jag älskar att skriva. Blogga, smsa, skriva över huvud taget. Men... ibland känns det liksom som att det inte spelar någon roll vare sig jag bloggar eller inte. Det är ju inte som att det skulle spela någon roll.


Jag har bloggat i snart två år. Totalt. Vet inte riktigt hur jag ska nå ut till fler läsare, få fler kommentarer/förslag på vad jag kan skriva om. Jag är öppen för vad som helst, så bara fråga på. Men det spelar kanske ingen roll om jag skriver det här eller inte.
Missförstå mig inte. Jag fiskar inte efter uppmärksamhet, vill bara ventilera mina tankar. Så ser det ut i mitt huvud just nu.

Okej, så har bestämt mig för att sluta följa de flesta bloggar nu. De där som är så kända att de vet om det mycket väl och utnyttjar det till max. Läser istället mognare bloggar, vilket egentligen bara är logiskt och mer hälsosamt.


Känner att jag är beredd, men ändå inte, på det som komma skall. Det som redan hänt och det som kommer att hända. För det kommer att hända saker som får magen att vrida på sig, som får mig att må dåligt.
För övrigt har jag nu bytt halsband, för er som vet vad det betyder så ja. Jag har tvingat mig själv att glömma och gå vidare. Dock inte förlåta, förlåtelsen är en sak jag gett för mycket av och det har visat sig oerhört negativt på sistone. Folk liksom... tar en för givet. Antar att jag kommer förlåta igen, whatever happens.


Har lärt mig att lyssna på vad vänner säger. Jag har lärt mig en läxa nyligen och insåg med det att jag inte alltid har rätt. Vad det än handlar om. Ibland måste man kunna lyssna på andra också. Det har jag gjort nu och jag hoppas att det snart kan föra med sig något gott, som att exempelvis ge mig ett bättre... välmående. Om man kan säga så.


Saknar sällskap, närhet, värme och kärlek. Kan den inte komma till mig snart? Jagar ständigt efter den men det resulterar i just ingenting. Tillbaka på ruta ett igen. Give it to me. I'm tired of running.


Dags att sova. Hörs imorgon istället, då jag som sagt slutar tidigt. Puss och godnatt. ♥

Jisses. Sitter här och läser lite bloggar. Läste att Paulina hängt ut Amir pga svartsjuka över att Amir och Steffi flyttat ihop, blivit bundis och grejer. Amir har nu klippt av banden till Paulina helt och tänker inte bloggbråka som han gjorde med Alexandra. Antar att Paulina kommer fortsätta, dock... suck.


Just det här med att hänga ut sina vänner på bloggen är något man ser ungefär varje dag men man reagerar ändå varje gång. Garvar, spärrar upp ögonen, låter hakan falla ner i knät. Patetiskt, det är det enda man kan säga, egentligen.

Ännu fler tankar sådär mitt i natten. Tur att jag är ledig "imorgon" (dagen har redan börjat).
Funderar på varför alkoholen ska behöva spela så stor roll i ungdomars liv? Och varför den ska påverka så mycket?
Varför ska det vara så häftigt att supa sig redlös och medvetslös? Fullt ös - medvetslös, leder inte bara till medvetslöshet utan även Maria Ungdom, magpumpning, pinsamt snack med vuxna hjärnskrynklare och föräldrar.


Vi är ungdomar. Vi borde veta om att alkohol i lagom mängd inte ens är bra för oss. I dagens samhälle vet vi om att alkohol kan framkalla ett beroende och att det påverkar oss på värsta sätt. Vi blir någon helt annan, beter oss på ett sätt vi aldrig skulle kunna drömma om i nyktert tillstånd.

Ibland kan man fråga sig hur man ska veta i förväg vem som kommer att såra och vem som inte kommer att göra det.
Om man inte kan muta någon, så att man får facit i hand. Så att man slipper vara efterklok och istället vet vad man ska göra innan helvetet brakar lös.
Hur ska man kunna veta vad som väntar en, när man lägger sin tillit i någon annans händer?
Hur kan man veta att man kan vara säker?


Det är väl en av livets prövningar. Lära sig vilken typ av människor man bör lita på, och vilka man inte bör lita på. Vilka som är bra för en, och vilka som inte är det.


Usch. Jag känner mig utanför och ensam. Känns inte som att folk vill vara med mig, ingen som vill veta av mig. Jag fattar inte vad jag gör för fel. Jag vill byta skola. Verkar inte som att folk där gillar mig.

Hur långt kan vi tänkas gå, för att få det vi vill ha?
I desperata situationer, finns det folk som tar första bästa, för att må bra. För att fylla ut tomrummet inom sig.
Första bästa... öl. Första bästa människa. Första bästa hund. Ni fattar. Det absolut första man lägger ögonen på, utan att ens tänka efter. Vad är det vi har fått tag på, varför ville vi det och hur ska detta hjälpa oss att fylla ut tomrummet?


Varför är man sån? Varför måste man ersätta något med något annat jämt? Kan vi inte bara vara nöjda med livet som det är?
Typ alkohol. Folk som slutar dricka börjar oftast med något annat. Vi säger att de börjar äta något fruktansvärt mycket. Så blir de beroende av mat istället. Och blir överviktiga. Och... då är man fast. I soffan, dörröppningen kanske. Men framförallt i ett nytt beroende.


Vi kommer ständigt att vara beroende av folk. Saker, omständigheter... allt möjligt. Det är en synd. Men ingenting som man kan straffa någon annan för.
För att alla begår synden.

Ahh... okej. Ligger och vrider mig i sängen, kan inte sova. Lycka till med att inte vara trött imorgon. Matteprov också. Great. Ännu lättare att somna.


Jag har tänkt på en sak, och det är hur desperata en del bloggare är.

1. Det är en snubbe som heter Joakim Berg (Haha, jag trodde att det var Kent-Jocke först, dumt av mig!) som la till mig på Facebook. Frågade sen vem han var men fick inget svar av honom så jag kikade lite på profilen. Det visar sig att han har en blogg som han skrivit in i Webbadress-fältet, som tydligen är störst i Luleå (tror jag... Fanns i alla fall bevis på Bloggtoppen så han ljuger inte). I alla fall. Vem är så desperat att han/hon slumpmässigt drar fram folk och lägger till dem på Facebook?

2. Sen finns det en kille som JÄMT kommenterar i alla kändisbloggar. Varenda inlägg. "Oj, ja den jackan var fin. / Adam Lagerström." Och så vidare. Vill egentligen inte ge den här killen någon smygreklam i min blogg, han klarar sig tydligen så bra själv på att finansiera sin blogg. Men ja, om Jocke här ovan fick lite, så kan väl Adam också få lite smygreklam av mig. Varsågoda. Ni är irriterande. Och desperata.


Det var allt för mig (lovar att inte skriva mer förrän om ett par timmar åtminstone), hörs imorgon. Ciao!

Det här inlägget kommer jag att tillägna alla ni där ute som känner att självkänslan inte är som den borde vara. På topp. Jag vill försöka få folk att må bättre, hur skumt det än låter när jag själv kanske inte alltid är den gladaste av folk. Men så länge andra mår bra, mår jag också bra.


Såhär är det. Tricket är att man inte ska ta åt sig, när man vet att folk har fel. På många plan har jag lärt mig detta faktiskt. Folk sa förr åt mig att jag var en plugghäst, en bitch, en... ja, gud vet vad. Vill inte skriva ut alla ord med hänsyn till alla läsare i alla åldersgrupper. Fel ord kan komma ut och dessutom komma till fel folk. I alla fall har det inte låtit som musik i öronen, kan jag säga. I alla fall. Ta inte åt er, om ni vet att de har fel! Oftast har de ju faktiskt fel.


Folk brukar avfyra alla ord de kommer på. Bara för att försöka såra. Inte ha rätt i det de säger. Men lyckas de såra spelar det ingen roll om de har rätt eller fel. Så låt dem inte trampa ner på dig! Du vet bäst själv vad som är rätt och vad som är fel. Och vet du vad? Om de har rätt, så ljug inte och säg att det de säger inte är sant. För det kommer väl fram förr eller senare att ditt pokerface suger.


Stå istället för att det de säger är sant. Du kanske ångrar dig och önskar att det inte hänt, att det inte varit så, men vad ska man göra? Det går ju inte att få något ogjort. Istället för att älta är du mogen nog att gå vidare. Och det är inte de.
Det du vet att du själv är bättre på, det är att du inte sjunker lika lågt som de, och går till personangrepp. Lägre än så är svårt att sjunka, när man vill mucka bråk. Det behöver inte gälla dig eller dina vänner. De kan försöka att hugga så djupt att de går på dina familjemedlemmar. Den visan har vi alla hört förr. Men även här behöver allt nödvändigtvis inte vara sant. Så länge de har fel, har du ingenting att bli ledsen/sårad över.


Det gäller att öva. Öva, öva, öva, tills du inte längre känner att du tar åt dig av det folk säger. Av det folk kallar dig, vad de gör. För det är egentligen vad du tycker om dig själv, som spelar mest roll.

Alltså. Det är mycket som pågår i hjärnan just nu.
Men denna gång är jag inte nedstämd. Nej då. Jag är glad! Fortfarande! Det är helt otroligt.
Jag är till och med så glad att jag väcker min stackars bror som ska upp halv sju imorgon. Kan inte sluta prata. Kan inte sluta... vara glad. Jag fattar inte. Det är nästan läskigt. Det är inte jag. Och det skrämmer mig nog mest. Att jag inte känner mig som mig själv just nu. Jag är för glad. Och det är läskigt.


Okej. Det är en sak som fortfarande gör mig irriterad. Men äsch. Det försvinner. Det blir ju bara bättre varje dag. Och så länge det inte stör mig på allvar, så gör det ingenting. Jag har träffats av många bollar i livet. Många knivar i hjärtat också. Och då borde man väl nästan dö ändå. Eller jo, nästan garanterat. Men det gjorde jag inte. Så jag kanske förtjänar att vara lite glad nu. Även om känslan just nu är rätt överdriven. Men den går väl också över.


Tänkte typ sova snart. Försöka plita ner några rader i boken, kanske prata i telefon också. Sen ska jag sova.
Och lingonen har slutat växa. Livet är bra. I en månad. Sen kommer det igen.


"Hur länge har det pågått? Skit i det, godnatt och sov gott." - Promoe

---

PS. Onödig fakta om mina läsare. Men skratta inte. Jag hade bara lite tråkigt. Och jag är inte populär. Men här kommer det.
På en månad har jag ungefär 14 läsare per dag i genomsnitt. Ganska ballt. Ja, för mindre än ett halvår sen hade jag fyra läsare om dagen. Så... det har ju ökat med tio i alla fall.



Och en sak till. Jag behöver nog inte ljuga/överdriva antalet läsare jag har. Jag står för att min blogg är en liten fis i rymden. Jag bryr mig inte om hur många läsare jag har, jag bryr mig bara om att det är kul att blogga. Kul att få kommentarer; komplimanger, råd och tips och annat.
Jag tjänar ej heller pengar på bloggen, så jag är inte så att säga "in it for the money". Gratis bloggande och gratis läsning för er andra. Simple as that. Godnatt!

Kvällens tanke denna gång, går till dem med en helt underbar insida. Jag har skrivit om det tidigare, här, men tänker spåna vidare lite.
Jag kan inte sluta le, när folk är så otroligt underbara. Samtidigt hör man andra som bara gnäller på deras utsida. "Men åh! Han är ju så otroligt ful. Hur kan du tycka om honom?"
Jag har anledning. För att personen i fråga inte behöver vara snygg om han beter sig schyst och är en bra människa. Det spelar ingen roll för mig om personen inte tillfredsställer andras ögon. Så länge han eller hon inte är en idiot är allt som räknas dennes vänskap och lojalitet.


För vad är vi egentligen för ett kräset samhälle? Man börjar skräddarsy sina pojkvänner via nätet. Dejtingsajter. "Han ska vara blond, blåögd, väga max 80 kg, vara väldigt vältränad och ha 25 cm innanför kalsongerna. Som förresten ska vara av ett dyrt märke. Tiger of Sweden skulle sitta fint."
Detta är i "kärleks"-väg. Men om man ska börja hålla på såhär med sina vänner går det för långt.


Och se där - det har redan gått för långt. Hos Paris Hilton i alla fall. "My New BFF" handlar bara om att tjejen ska vara snygg, vara lika dum i huvudet som Paris själv och vara en vild partygalning. Det här går inte. Kan man inte trycka på "stop" och sen "rewind", så att man kan lappa ihop det som gick sönder hos folk?


Okej. Jag har nog fått sagt det jag ville säga. Måste fnula vidare lite på boken, sen sova.
Herre min Gud. Jag skriver på en bok. Hör ni hur det låter? Det kanske är fel. Det kanske blir fel. Vi får se hur det blir. Enligt Sandra bör jag avsluta det jag påbörjat, hur det än blir. För jag kanske ångrar mig senare, att jag inte tog risken.
Godnatt!

Okej. Bara för att lägga mig i lite snabbt, angående det där om att lägga ut Paulina Danielssons telefonnummer på bloggen. Tycker jag att det är dumt att göra så?
Det är väl självklart! Hur mycket man än hatar en person ska man aldrig gå så långt att man lägger upp någon annans mobiltelefonnummer.
Hur mycket jag än bråkar med någon, hur arg, besviken och ledsen jag än kan vara på någon annan, så går jag inte så långt. Jag har gjort det tidigare, men lärt mig av mina misstag. Alla dessa skvallerbloggare borde göra samma sak. Sluta hacka ner på folk.


För det verkar ju vara det nya modet att provocera. Detta är nog deras sätt att provocera, liksom det är Kissies sätt att provocera genom att skriva elaka saker om folk. Till och med dem som håller hennes blogg vid liv - läsarna. Okej, hon må ha gått för långt många gånger när hon verkligen tagit sig alla friheter. Och det är ju självklart att jag inte gillar det heller. Men just nu valde jag att fokusera på bloggen Falsk sanning. Det är väldigt dumt att göra på det här sättet för att "hämnas". Och jag förstår att Paulina rasande skrev mejl till er och kommenterade i er blogg. Självklart. Det är ju hennes mobilnummer ni har gett ut till ungefär alla som kommer åt internet och läser bloggar.


Jaha jaha. Så när ska folk lära sig att man inte kommer långt med att provocera, egentligen?

En sak jag tycker om när jag läser bloggar, min egen som andras, är att kolla bak i arkivet. Roligare är om folk har bloggat ett tag också. För då kan man se hur personen utvecklats sen bloggens födelse, till idag. Hur personen ändrat sitt sätt att skriva, hur personen ändrat utseende (om man gillar att ta bilder på sig själv och sen lägga ut dem på bloggen alltså) och så vidare.


Det fungerar lite som en tidsmaskin, kan man säga. Om man vill kolla tillbaka vad som hände den sjätte augusti 2008 så kan man bara klicka sig fram. Eller... nej kanske inte. Om bloggaren är mycket aktiv och alltid har varit, kan man vara mer säker på att hitta en bloggpost den dagen. Men annars så kanske det inte går. Det blir lite av en lucka i dåtiden.


Men visst är det lite småkul ändå, det där med att kolla bak i arkivet? En fördel med bloggen kanske, hehe.

Jag har tappat all inspiration. All kraft.
Vet inte alls vad jag ska skriva, vet inte vad jag vill skriva.
Vad är det jag gillar att skriva om? Vad är det jag älskar att fundera över?
Jag vet ingenting. Det är som bortblåst. Löv som blåst iväg, från den prydliga högen man just krattat ihop.
Och den högen symboliserar allt jag samlat på mig under åren.


Från den dagen jag upptäckte pennan, pappret och suddgummit. Från den dagen jag lärde mig formulera bokstäver, ord, meningar. Sen dess har jag samlat på mig löv; minnen, funderingar, historier.
Men någon vind tog tag i hela högen, och blåste bort den, så nu är den borta.
Var är min inspiration? Var är min drivkraft, var är min kärlek?


Kärleken till att skriva har aldrig dött ut i sig. Det är bara min fantasi som sviker. Inspirationen lyser med sin frånvaro.
Jag som älskar att skriva. Förr kunde jag låta pennan glida över pappret, eller fingrarna dansa på tangentbordet. Som att spela piano, ungefär. Förutom att det inte kommer några toner. Det kommer ord. Ord som bildar fantastiska meningar som sedan blir fler och fler. Som sedan blir en sammanhängande text.


Jag vet inte om det är för att jag känner mig begränsad.
"Får jag skriva det?"
"Ska jag verkligen skriva så?"
"Kan man säga så?"


I bloggen skriver jag inte gärna ner allt som händer i livet. Där vet jag att det är väldigt begränsat i skrivandet. Där måste man tänka på vem det är som läser, vilken åldersgrupp, vad det är som är okej att skriva om, vem man bör skriva om, och vad man bör skriva om den personen. Just därför kan man skriva ytterst lite om det privata. Då återstår ju bara en metod. Att skriva där ingen annan kan läsa.


Och det gör jag självklart också. Åtminstone gjorde. Försöker så gott jag kan. Men löven är som bortblåsta.
Man kanske inte ska försöka alldeles för mycket heller. Då blir det nog inte mycket bättre. Framtvingad "inspiration" låter mer som "desperation".


Så vart är du, Inspiration?!

Hej på er.
Vet ni? Jag har så mycket tankar på hjärnan. Jag kanske borde köra en slags variant av Paulinas "nattbloggar". Fast dock inte mitt i natten såsom hon brukar göra, vid tre, halv fyra. Utan mina kanske kommer på kvällarna.
Det är mycket att tänka på nu. Mycket som händer. Och vissa saker vill jag inte ens tänka på, även om det inte går att knuffa ut tankarna ur min hjärna. Man vill så gärna att de ska flytta, men de har betalat för en extra natt eller två.


Bland annat råkade jag tänka såhär, typ Homer Simpson säger till Moe: "When you realize that someone loved you, that means someone can love you again. And that will make you smile."
Och då tänkte jag; "om någon har älskat mig tidigare, varför skulle ingen kunna älska mig igen?"
Det är just det som är grejen. Jag vet inte själv om jag vågar älska någon så mycket igen, som jag precis gjort.
För det verkar vara så att om man älskar någon tillräckligt mycket, och verkligen kan se en framtid med den personen, så är det nästan garanterat att skiten smulas sönder fortare än man hinner blinka.


Så vad ska man göra? Spela svårfångad och ta risken att gå miste om Mr Right eller "vara som vanligt" och ta risken att bli sårad än en gång? Jag vet inte om jag orkar, alltså.
Eller, så gör man bara som förnuftiga andra. Som inte alltid har tur i kärlek utan bara ger upp.
Man ger all kraft åt vännerna istället. För det är de som alltid finns kvar i slutändan.
Det är de som stöttar en när man har problem med kärleken.


Så... jag kanske har löst mitt problem nu.
Se, det är bra att skriva av sig. Ibland.

Det här är något som har stört mig länge.
Är det inte meningen att föräldrar ska vara en förebild? Typ, säga åt sina barn att inte göra ditt och datt?
Jo, det brukar ju heta så. Men i många fall är det nästan tvärtom.
Föräldrar som har hemmafester, spelar för hög musik, föräldrar som är pinsamma och jobbiga som berusade.
Föräldrar som inte tänker på vad de gör eller säger efter överdriven konsumtion av alkohol.
Föräldrar som förr eller senare kommer att få detta vänt emot sig. Hur lång tid det än kan ta.


Kan man inte visa lite respekt åtminstone? Lyssna på sina bedjande barn, som ber en att sänka volymen, både på musik och röster. Av hänsyn, för att barnen kanske vill sova. Vill ha lugn och ro, slippa höra fyllevrål.
"En gång till och jag flyttar hemifrån", tänker den förbannade dottern som inte vill annat än att bara fly undan allt där hemma.
"Är det sådär vi också kommer att hålla på när vi blir äldre?" undrar sonen i rummet bredvid sin syster. Han funderar länge på om det är så han vill se sig själv i framtiden. Man ärver ju alltid något av sina föräldrar, kanske blir som dem på något sätt. Men han hoppas innerligt att han inte blir som dem, festmässigt.

Vad är det för mening att skämma ut sig inför sina barn om man ändå inte tjänar något på det? Ja, förutom att de flyttar ut så fort de fyllt arton och inte tvekar en sekund. Friheten är nog väldigt lockande redan flera år tidigare.
Alkohol förstör så mycket. Förstör många relationer, skapar missförstånd, lägger en falsk personlighet över folk.
Varför ska det vara så jävla bra egentligen, om man inte kan kontrollera sig?


Om man inte kan kontrollera sig själv när man dricker, då är man alkoholist. Om ens vänner säger att de upptäckt vissa punkter man uppfyller för att klassas som en alkoholist, då är man alkoholist. Om man sedan nekar att man har problem, blir det ännu lättare att säga det.


Föräldrar är inte alltid förebilder, har jag kommit fram till. Man kan lika gärna ha en bästa vän som förebild.
Föräldrar som har hemmafester jämt och inte tar hänsyn till barnens krav, är inga förebilder.
Föräldrar som är berusade i barnens sällskap och beter sig illa, är inga förebilder.