Jag vet inte ens varför jag är vaken redan nu.
Just nu är den tio i sju. Jag ska vakna om fyrtio minuter. Jag har sovit i fyra timmar i natt. Trodde ärligt talat inte att jag skulle somna, men tydligen.
Jag känner mig så äcklig. Arg och besviken. Jag vet inte om jag är ledsen. Jag var nog det igår kväll, men jag måste ha slagit rekord i hur kort tid jag någonsin kunnat gråta. Jag tror jag grät i två minuter. Sen tog det stopp.


Jag har så mycket blandade känslor just nu, det är lite läskigt.
Att jag låter människor göra såhär mot mig är ännu sjukare.
Nej, dags att öppna ögonen lite. Strunta i alla falska människor, ge dem ingen cred, ingen uppmärksamhet, ingenting.
Jag vill bara säga att om ni ville göra mig ledsen/arg/besviken, så har ni lyckats.


Fast den här gången reagerade jag inte såsom jag brukar göra när det väl händer saker. Även om det här må vara det värsta jag varit med om. Jag tror jag vet varför. Och det är väl bara bra, att jag börjar bli psykiskt starkare. Snart immun mot allt vad gäller tårar, ilska och vrede över såna här saker. När folk antingen slutar tänka för en stund, eller gör det med flit för att såra. Jag vet inte vilket. Men jag bryr mig inte.
Huvudsaken är att jag är sårad. Och att jag inte förlåter.
För det gjorde jag för några månader sen, och det visade sig att det fick jag äta upp nu.


Tack för att ni givit mig den här insikten. Mer ska ni inte ha något tack för. Vet inte hur jag ska beskriva allt, och förklara.
Men jag orkar inte.