2009-08-15
02:42:37
02:42:37
Långt inlägg
Vet ni? För första gången på fem månader kan jag säga att jag faktiskt börjar må bättre. På riktigt.
Känner ingen större saknad, dock finns det alltid en pytteliten gnista någonstans därinne som inte vill slockna.
Det är ungefär som det där som hände mig för tre år sen. Okej, hände inte bara mig utan en massa andra också. Men det betydde mycket, och förlusten vände upp och ner på hela min tillvaro.
Nuförtiden är jag bara arg över det som hände, vilket beslut som togs. Men glad över den tid jag fick innan det hände.
Den här gången är det kanske inte fullt lika allvarligt, dock kändes det så ibland. Nu har jag lärt mig att inse, att det kanske inte händer igen. Och att jag inte ska gå och hoppas på att det ska hända igen. För jag måste ju gå vidare någon gång.
Även om jag önskar innerst inne att det fanns en chans för oss, så är jag även realistisk. Det finns även en risk att det inte händer.
Och hur besviken och ledsen jag än var, så tog jag mig ur det och lyckades någorlunda smälta det, åtminstone lite.
Jag förvånas över två saker, och det är att jag vågar säga det här om mig själv (med risk att låta egoistisk) och att jag vågar tänka det; jag må trilla ner i skiten och det kan ta dagar, veckor, månader - till och med år, men sen tar jag mig upp igen. Jag trodde inte att jag var så stark, snarare mycket mer sårbar och klen.
Och jag är nog inte ensam om att ha varit med om det här. Kärlek är inte alltid så lätt. Man kan inte bli garanterad ensamrätt om sin älskling, man kan inte bli garanterad trohet från hans/hennes sida och sen garantera honom/henne samma sak. Det är väl lättare att säga att man själv alltid är trogen, än att lita på det den andre säger.
Men kärleken är sån, och på ett sätt är det bra att få ha upplevt det, för då känner man igen mönstren till senare och kan förvarna sig själv innan bomben exploderar.
Dags att sova, kära läsare. Klockan är kvart i tre och det är även en dag imorgon. Jag skriver mer då, får se vad jag hittar på. Hoppas ni hade en bra dag respektive kväll. Godnatt.
Känner ingen större saknad, dock finns det alltid en pytteliten gnista någonstans därinne som inte vill slockna.
Det är ungefär som det där som hände mig för tre år sen. Okej, hände inte bara mig utan en massa andra också. Men det betydde mycket, och förlusten vände upp och ner på hela min tillvaro.
Nuförtiden är jag bara arg över det som hände, vilket beslut som togs. Men glad över den tid jag fick innan det hände.
Den här gången är det kanske inte fullt lika allvarligt, dock kändes det så ibland. Nu har jag lärt mig att inse, att det kanske inte händer igen. Och att jag inte ska gå och hoppas på att det ska hända igen. För jag måste ju gå vidare någon gång.
Även om jag önskar innerst inne att det fanns en chans för oss, så är jag även realistisk. Det finns även en risk att det inte händer.
Och hur besviken och ledsen jag än var, så tog jag mig ur det och lyckades någorlunda smälta det, åtminstone lite.
Jag förvånas över två saker, och det är att jag vågar säga det här om mig själv (med risk att låta egoistisk) och att jag vågar tänka det; jag må trilla ner i skiten och det kan ta dagar, veckor, månader - till och med år, men sen tar jag mig upp igen. Jag trodde inte att jag var så stark, snarare mycket mer sårbar och klen.
Och jag är nog inte ensam om att ha varit med om det här. Kärlek är inte alltid så lätt. Man kan inte bli garanterad ensamrätt om sin älskling, man kan inte bli garanterad trohet från hans/hennes sida och sen garantera honom/henne samma sak. Det är väl lättare att säga att man själv alltid är trogen, än att lita på det den andre säger.
Men kärleken är sån, och på ett sätt är det bra att få ha upplevt det, för då känner man igen mönstren till senare och kan förvarna sig själv innan bomben exploderar.
Dags att sova, kära läsare. Klockan är kvart i tre och det är även en dag imorgon. Jag skriver mer då, får se vad jag hittar på. Hoppas ni hade en bra dag respektive kväll. Godnatt.
