2009-06-20
15:02:59
15:02:59
Kent och fördomar
Kom hem strax efter halv två, det blev lite senare än jag faktiskt siktat på. Jag missade precis tåget som gick 12.29, så då tog jag tåget som gick en halvtimme senare istället. Lika bra, bättre det än att behöva stressa.
Så nu sitter jag alltså här, äter jordgubbar, bloggar och lyssnar på musik. Kent, närmare bestämt. Hur blev det så att jag helt plötsligt började lyssna på den grupp jag haft mest fördomar om? Det är väldigt skumt. Man ska inte döma hunden efter håren, antar jag. Det var nog det jag gjorde, utan att ens försöka bekanta mig med den och kunna se om mina fördomar stämde. Nej, det gjorde de inte. Bra texter och sköna melodier är någonting jag tidigare gått miste om här.
Fördomar har vi alla. Den som förnekar att han har fördomar är den med mest fördomar av oss alla. Saken är den att det är många som har fördomar som de själva inte ser som fördomar. Att en liten pojke på stan i trasiga kläder är fattig. Det behöver han inte vara, han kanske bara... brottats med en björn. Okej, dåligt exempel. Men vi säger att vi ser en snubbe på stan, kanske 16-17 år. Han har kolsvart hår, luggen hänger ner i ögonen, han har smink. Oh boy, where does this end?
I alla fall. Killen går runt med såna där hörlurar som alla går och köper nuförtiden. Ni vet säkert vilka jag menar. Det är såna där som går över huvudet och inte såna man stoppar in i öronen. Nu lät det bättre.
Killen har ett armband, ser nästan ut som ett svettband, på vilket det står "My Chemical Romance", svart och vit-randig tröja, svarta byxor som hänger lite, ett nitskärp sticker fram under tröjan.
Vad är han, skulle du säga? Rätt svar: emo.
Mina damer och herrar, här har vi ungdomars största fördom. Emo.
Bara för att man klär sig konstigt, sminkar sig konstigt eller lyssnar på sån där skrikig och arg musik behöver man inte vara emo. Emo-stilen är ungefär som motsvarigheten för rockare som lyssnar på rockmusik. Emos som lyssnar på emo.
Äsch! Han kanske bara gillar att klä sig sådär, den där killen. Frillan kanske var lite cool, tyckte han, och "My Chemical Romance" kanske inte är så pjåkiga ändå. Man vet aldrig förrän man faktiskt lärt känna killen som går där på gatan.
Man vet aldrig förrän man faktiskt har lyssnat på bandet man kallar för emo.
Fördomar och fördomar. Ni fattar väl vad jag menar nu ändå. Säg alltså inte att du inte har några fördomar, för det har faktiskt alla.
Så nu sitter jag alltså här, äter jordgubbar, bloggar och lyssnar på musik. Kent, närmare bestämt. Hur blev det så att jag helt plötsligt började lyssna på den grupp jag haft mest fördomar om? Det är väldigt skumt. Man ska inte döma hunden efter håren, antar jag. Det var nog det jag gjorde, utan att ens försöka bekanta mig med den och kunna se om mina fördomar stämde. Nej, det gjorde de inte. Bra texter och sköna melodier är någonting jag tidigare gått miste om här.
Fördomar har vi alla. Den som förnekar att han har fördomar är den med mest fördomar av oss alla. Saken är den att det är många som har fördomar som de själva inte ser som fördomar. Att en liten pojke på stan i trasiga kläder är fattig. Det behöver han inte vara, han kanske bara... brottats med en björn. Okej, dåligt exempel. Men vi säger att vi ser en snubbe på stan, kanske 16-17 år. Han har kolsvart hår, luggen hänger ner i ögonen, han har smink. Oh boy, where does this end?
I alla fall. Killen går runt med såna där hörlurar som alla går och köper nuförtiden. Ni vet säkert vilka jag menar. Det är såna där som går över huvudet och inte såna man stoppar in i öronen. Nu lät det bättre.
Killen har ett armband, ser nästan ut som ett svettband, på vilket det står "My Chemical Romance", svart och vit-randig tröja, svarta byxor som hänger lite, ett nitskärp sticker fram under tröjan.
Vad är han, skulle du säga? Rätt svar: emo.
Mina damer och herrar, här har vi ungdomars största fördom. Emo.
Bara för att man klär sig konstigt, sminkar sig konstigt eller lyssnar på sån där skrikig och arg musik behöver man inte vara emo. Emo-stilen är ungefär som motsvarigheten för rockare som lyssnar på rockmusik. Emos som lyssnar på emo.
Äsch! Han kanske bara gillar att klä sig sådär, den där killen. Frillan kanske var lite cool, tyckte han, och "My Chemical Romance" kanske inte är så pjåkiga ändå. Man vet aldrig förrän man faktiskt lärt känna killen som går där på gatan.
Man vet aldrig förrän man faktiskt har lyssnat på bandet man kallar för emo.
Fördomar och fördomar. Ni fattar väl vad jag menar nu ändå. Säg alltså inte att du inte har några fördomar, för det har faktiskt alla.
J
Har man lyssnat på Kent i några år som jag faktiskt har så har man vänjt sig vid alla fördomar som man bemöts med så fort man ens nämner Kent, emo, rakbladshora, whatever.
Så som jag ser det finns det en klädstil som man skulle kunna kalla för emo, och sen finns det musikgenren. Det komiska är att MCR inte alls är särskilt emo, bara att han färgat håret blont och använt kajal under senare tid.
Intoleranta människor borde nästan brännas på bål eller få smaka på giljotinen.
