Nathalie

Hela världen ligger framför mina fötter.
Men jag vågar inte ta ett steg utan dig.

Hela världen väntar på mig.
Men jag går ingenstans utan dig.

Hela världen ler mot mig.
Men jag kan inte vara glad utan dig.

Hela världen håller andan.
Och jag bara väntar på dig.

What am I?
What are you?
What are we?

What are you waiting for?
What's taking you so long?
What do you feel?

What are you thinking?
When is it going to happen?
Is it ever going to happen?

What are you waiting for?
What's taking you so long?
What do you feel?
Do you feel anything at all?

Hej. Tänkte dra till Farsta idag men just nu när jag ser ut genom fönstret har jag inte någon vidare lust. Usch.
Dagen spenderas hemma med lillebror, vi ska i alla fall vara miljövänliga idag och panta burkar och flaskor. Sen köper vi godis för pengarna. Haha!

Jag läser igenom avdelningen Wendela på Aftonbladets hemsida just nu och fastnade för en artikel där man uppmuntrar föräldrar till att snoka igenom sina barns liv på nätet. Bli vän med dem på Facebook, Bilddagboken, Lunarstorm, Playahead, you name it. Vart som helst, bara de får ha 100% koll. Är det verkligen rätt? Nej.
Vad är det med er? Skärp till er lite! Räcker det inte med att man får veta det mesta genom skolan och snack hemma? Måste föräldrar ha koll även på nätet?

Lycka till med att försöka bli kompis med din son/dotter på dessa communitys. Om det nu blir så, är det inte heller säkert Det finns även en funktion som heter blockera. Din son/dotter kanske lägger till dig som vän på någon av dessa communitys som han/hon är medlem på. Men sen kanske han/hon ångrar sig och blockerar dig. Då kan du inget göra. Alla dessa ovan nämnda communitys har denna funktion för användarnas egen säkerhet.

Det räcker med att fråga sitt barn istället för att snoka och leta efter något man är orolig över. Frågar man kan man bygga upp en tillit, snokar man så drar man ner den alldeles själv. Så tänk efter lite.

Vänsterprassel.
Jag kan inte beskriva hur fel det är, hur arg jag blir på folk som går bakom ryggen på sina älskade.
Som bryter ett löfte och kastar bort tilliten.
Det är så fel men kan många gånger kännas så rätt. Varför gör man det?
För spänningens skull, självklart. Varför annars?
Bara för att det är så fel vill man göra det, tänja på gränserna och löpa risk för att bli påkommen.
Och när man väl blir det kan man inte ångra sig. Och nästa gång man möter frestelsen, vad gör man då?

Sitter och ser lite på teve... det finns en serie jag absolut hatar och vill ska sluta sändas på TV6. Den hter "Våra värsta år" eller på engelska originaltitel "Married With Children". Så trött på den här serien där folk bara gnäller och inte har någon klok åsikt alls om samhällsfrågor. Ingenting. Det är tydligen menat att det ska vara kul men det är allt annat än just det.
Vet att många inte håller med mig här, och att skämten är roliga för att det mestadels skämtas om nedvärdering av kvinnor, men tänk om det vore tvärtom? Då skulle det bli ganska tyst, antar jag.

Jag har upptäckt en sak. Att det är så jävla pinsamt att gå ute och prata i headset.
För alla kollar snett och tror att man pratar med sig själv.
Så när jag är ute brukar jag ta upp min telefon och hålla den i handen så att folk fattar någorlunda.
Men fortfarande. Måste det se så dumt ut? Ibland kan jag komma på mig själv med att tycka att folk är ett knippe dumhuvuden när de går och "pratar för sig själva med hörlurar i öronen" när jag inser vad de egentligen gör.
Är vi för vana vid schizofreni och ovana vid teknikens framsteg, är det därför vi blir så?

Ibland kan ilskan ta en till nya höjder, nya outforskade områden man aldrig tänkt på.
Den kan vara svårhanterlig då man kanske sitter där med knutna nävar, darrandes av raseri, och undrar "hur fan ska jag få ur mig det jag känner?". Det kan vara en självklarhet för andra att ta ut det fysiskt. En slagpåse, en människa kanske?, man kanske till och med sliter av sig håret i extrema fall.
Sen kan man alltid prata av sig, skrika av sig snarare, lyssna på arg rockmusik på högsta volym i lurarna tills trumhinnan skriker stopp... man sköter det på många olika sätt.
Men är det tillräckligt alla gånger?
Det är många gånger man gjort allt detta, allt ifrån fysiska till mer psykiska metoder, men känslan av att det inte räckte lyser med sin närvaro. Vad ska man göra då? Hur ska man göra för att få ut alla känslor när man prövat alla möjliga sorters sätt och inte vågar ta det steget längre, till exempel om man börjat med att slå ner folk - ska man behöva ta någons liv då? Om man redan har lyssnat på för hög musik, ska man behöva få tinnitus, ska man behöva skrika sig mer hes?

Vad gör man när man kokar av känslor och inte vet vart eller hur man ska göra av med dem?

När folk frågar oss: "Hur är det/Hur mår du?" svarar vi nio gånger av tio "Bra tack, hur är det själv?", även om det kanske inte är bra. Det är en fras man använder automatiskt. Man kanske inte ens tänker på att man säger det, utan bara säger det för att ge svar på frågan. Varför gör man så? För att slippa berätta om sin livshistoria, eller vadå?

Jag började nästan gråta av ilska när jag läste i Bobbys blogg, ett slags frågor-och-svar-inlägg. Min vän har skrivit alla frågor här, och många av svaren han gav, speciellt dem som handlar om det yttre, upprörde mig rejält.

Fråga 8. "Jag har stor X-näsa, tycker du jag ska behålla den äkta som en stolthet eller operera mindre?"
Svar: "Jag tycker absolut du ska operera din näsa, varför leva med ett komplex som är så enkelt att ta bort och göra dig glad livet ut? lev inte i en bubbla av vad andra säger eller liknande. Mår du inte bra av en sak FIXA DET!"

Fråga 22. "Är kläderna viktiga hos en annan person?"
Svar: "Absolut, då kläder visar stil, personlighet och vilket humör man är på…. I vissa samanhang så är kläder a och O så jag gillar kläder och tycker att man ska klä sig snyggt och prydligt."

Fråga 27. "Om en tjej e riktigt vacker men har gula tänder, förstörs helheten då?"
Svar: "HALLÅ!!!!! Självklart vill igentligen inte ens svara på denna fråga då jag tycker att om man är snygg så borde man veta om att tänder är så viktiga för er alla som har gula tänder gå in på www.brilliantsmile.se på en gång hälsa från Bobby för bättre service och bra pris :-)!"


Ursäkta, men vilken jävla jubelåsna man får vara. Hur kan man uppmuntra någon till att t.ex. operera sin näsa om man inte är nöjd med den? Själv tycker jag att han kunde ha svarat något i stil med att man borde vara stolt över den man är och för hur man ser ut, och kanske också "Om du VILL är det självklart upp till dig om du vill operera din näsa, men jag skulle inte uppmuntra till något sådant". Jag blir så arg.
Samma sak med frågan gällande vita/gula tänder. Vad spelar det för roll? Insidan är det man faller för, utseendet är visserligen det man intresserar sig för. Men om någon har gula tänder tycker jag inte att man ska vända ryggen till direkt.

Det här visar bara hur kräsna vi börjar bli när det gäller hur människor ska se ut. De måsta vara långa, smala, ha vita tänder, perfekt kropp. Spelar tydligen ingen roll vad det är för personlighet, för det är ytan folk bryr sig om.

Släng skönhetsidealen i ett kassaskåp, lås och släng nyckeln. Lär dig älska dig själv som den du är, lär dig älska andra som den de är.

Ibland tar impulsen över och gör att man gör saker man vanligtvis inte skulle tänka sig att göra.
Det är först efteråt man ångrar sig och visar sig vara jävligt efterklok, vilket är dumt.
Impuls bygger på att man handlar först och tänker sedan, och det är något vi alla har upplevt någon gång.
Ett impulsköp, en impulsiv handling på en fest som slutat i totalt rabalder, ett yttrande som får folk att höja på ögonbrynen.
Det är inte meningen, men någonting inom oss säger åt oss att det är det rätta att göra för stunden.
Och sedan ångrar man sig.

Jag hatar när jag vet om att jag borde vara arg på någon, men jag kan inte vara arg.
För jag är så dum att jag älskar personen, trots allt denne gjort mot mig.
Jag är så dum som fortfarande hoppas, efter två månader.
Men hur tar man sig ur sånt här?

Barn/tonåringar som får allt serverat på silverfat är något jag absolut avskyr.
De får precis som de vill och lever ett liv i lyx och utan problem och deppigheter.
Hur ska de senare i livet klara av det vi andra kallar verkligheten?

Jag blir så irriterad när jag är med såna jag själv väljer att benämna som curlingbarn. De är kaxiga, snåla och tror alltid att de ska ha rätt, för det är ju så de alltid har haft det i livet!
Jag kan helt enkelt inte umgås med folk som är för långt ifrån det verkliga livet. Folk som förväntar sig få som de vill och som blir förbannade om inte det händer.
Kan man inte bara acceptera att det är såhär?

Du kan inte alltid få som du vill, det är bara att acceptera läget och bita ihop.
Det kommer att finnas motgångar i livet, lär dig att handskas med det.
Det finns alltid vänner som sviker, tyvärr kan man nästan säga att det är naturligt.
Livet är fullt av jävligheter, det är likadant för oss alla.

Vet ni, jag är så förbannat trött på bland annat Elisabet Höglund. Ni vet kärringen som var kvar så in i helvete för länge i Let's Dance, som dansade som en stel katt? Yeah, that's her alright. Såna moralkärringar borde inte få skriva krönikor och göra sig hörda, för de har ändå ingenting bra att framföra! Hon klagar på bloggvärlden och alla dess "patetiska bloggare". Själv är hon ju inte så lysande som inte tagit in tvåtusentalet riktigt ännu. Herregud, släpp medeltiden nu!

40-50-talister som gnäller är det värsta som finns. Jag är så trött på att de fortfarande kör med "jag-är-stor--du-är-liten, jag-har-rätt--du-har-fel" (och det finns ingenting du kan göra åt det)-stilen. They drive me nuts, all of them!

Låt de unga bloggarna få stå lite i rampljuset nu, det vore ganska skönt att rensa fältet från gammalt junk.
Sluta gnäll, acceptera att samhället förändras!

Det är inte rätt att känna sig otillräcklig.
Det är inte rätt att känna sig ful, äcklig, dum, idiotisk och som ett misstag.
När man själv inte har gjort något fel.
Men det är inte alltid lätt att tänka tvärtom.

Det är rätt att bli förbannad, vända ryggen till.
Det är rätt att göra precis som man känner för stunden, för ingen kan döma en.
Det är synd bara att man inte alltid vill vända ryggen till.

Man hoppas, tror och vill att det ska bli bra igen.
Många säger att det kommer att bli det.
Men även om det inte blir bra på det sätt många menar, finns det andra sätt man ändå mår piss på.

Döm inte förrän du vet hur hela situationen ligger till.
Visa att du finns där och att du stöttar.
Visa att du är bättre än den personen som vållat din vän smärtan hon upplever.

Vi klagar alltid på hur dåligt vi har det, hur mycket vi bara vill dö och lämna världen.
Men har vi då ens tänkt på att det faktiskt finns folk som har det värre än oss?
Folk som lever på gatan, tigger pengar och letar mat i sopcontainers.
Folk som jobbar tretton timmar i sträck och tjänar 90 kronor i månaden, efter skatt kan det bli 70 kronor.
I alla fall i Indien, där folk som jobbar inom klädindustrin tjänar denna summa. Det räcker inte ens till mat!
Hade du haft det lika dåligt som dem hade du nog inte läst min blogg nu. Du hade nog inte haft råd med en dator, inte ens råd att sitta på ett internetcafé, hur billigt det än må vara många gånger.

Vi klagar över att vi har en finne mitt i pannan som lyser rött, därför vill vi inte vistas bland folk utan bara ligga hemma i sängen, medan barn borta i "tredje världen" arbetar och vistas i ständig fara med hälso- och skaderisker runt hörnet.
Varför klagar vi, när vi vet att det finns folk som har det så mycket sämre?
Det är jobbigt att få inbrott, att huset brinner ner, att man måste ställa in festen till helgen.
Men det kunde ha varit värre.

Vi vill få ut alla känslor, ventilera ut dem i något som är så oskyldigt som en blogg.
Men är det verkligen så oskyldigt om det är en blogg, verkligen?
Till skillnad från en personlig dagbok finns det folk som läser en blogg. Utan att man kan gapa om det.
Har man väl skapat en blogg blir det ju automatiskt publikt, och då får man bara ångra det man skriver om det kan vara stötande eller om någon blir ledsen över innehållet som känner sig träffad.
Det kan handla om ledsna eller ilskna texter, texter som vill påpeka, texter som vill såra.
Men man får vara jävla försiktig, för även om man inte tror att den man skriver om/till inte läser bloggen, kan det hända...

Vi alla har säkert fallit för grupptryck någon gång. Någon eller några har sagt åt oss att "det där är coolt att göra" och efter lite övertalning har vi gått med på det, trots att vi vet att det inte var bra att vi gjorde det.
Grupptryck är det värsta jag vet. Den värsta sortens utpressning man kan råka ut för. För gör man inte som alla andra säger åt en, kan det få oanade konsekvenser, man kan nog inte föreställa sig detta många gånger.

Grupptryck kan komma i så många olika former, allt från att ta en godisbit på Lisebergs tobak, till att råna en bank eller döda en människa. Det gäller bara att hamna i rätt sällskap så man slipper såna här obehagliga återvändsgränder.

Ämnet är fortfarande tabu. Och det ska fortsätta att vara tabu. Men jag måste få bryta regeln en enda gång.
Vad är otrohet, vad definerar vi som otrohet? Varje enskild individ har nog sin egen lilla definition, och jag kan gladeligen berätta om min.
Otrohet för mig är när den man är tillsammans/förlovad/gift med har känslor för/gör något kärleksfullt med en annan person. Ja, även känslomässig otrohet. Det spelar ingen roll om det är ömsesidigt, det är fortfarande ens egen partner som tänkt på någon annan. Så länge det finns någon annan i bilden eller ens i tankarna, klassar jag det som otrohet.

Det spelar heller ingen roll vad det är för kön på personen. "MEN DET ÄR JU EN TJEJ VI SNACKAR OM!" kanske din tjej skriker på dig efter den där galna festen då hon hånglat med en annan brud. Ja, grabben, det kan du utan tvekan klassa som otrohet om du vill. Det är dock många som säger att man kanske överdriver, men vi alla tar det på olika sätt. Som jag sa är det en definitionsfråga, var och en har sin egen definition av otrohet.



Och hur ska vi göra för att gå vidare från det? Forgive, but don't forget? Det är inte alltid så enkelt. Tänk om man helt enkelt inte kan förlåta, och dessvärre inte heller glömma? Om det kommer upp i tankarna så fort man är med boven i dramat? Nej, själv skulle jag inte klara av det. Att leva med någon som tänkt sig ett liv med en annan. Han/hon kan lika gärna falla tillbaka, så det kanske inte spelar någon roll vilka krav man än ställer.
Men är man villig att ta risken så kanske det ändå kan bli bättre efteråt.

Otrohet är inte okej. Det är tabu. Det är det verkligen. Så om du funderar på att vänsterprassla, var beredd på att ta konsekvenserna som följer.

Vet ni, jag har tänkt på en sak.
Om man skaffar sig en blogg, och som på senare tider börjar bli läst av många, borde man då inte tänka på vad man skriver om, vad som händer i ens liv?

Merparten av bloggarna består av den yngre generationen. 90-talisterna är många, jag är en av dem. Sveriges största blogg ägs av en nittiotalist, Sveriges näst största blogg ägs även den av en sådan. Och de flesta som läser dessa bloggar är också födda någonstans på 90-talet. Vi vill ju läsa någon blogg som kan inspirera. Och inte någon blogg som tar upp allt det där som kanske inte är så nödvändigt för alla att veta om; vilda festnätter (snackar inte om dessa när man drar ut på någon klubb och dansar, utan nu menar jag hemmafester, typiska tonårsgrejer), droger i extrema fall, hur många cigaretter bloggaren röker om dagen, hur hemskt det är att vara tjock... bla bla.

Bloggare som har ett antal läsare borde tänka efter hur de skriver, vad de väljer att skriva om, det är det jag vill få fram.
För bloggarna syns, och det är meningen att man ska få ut någonting positivt av sitt bloggande.
Till exempel kan jag säga att jag känner till en blogg som bara syftar på vilt festande och alkohol. Det finns nog någon i min bekantskapskrets som vet vilken blogg jag menar.

Denna blogg ägs av tre killar, och innehållet består av alkohol, dimmiga festkvällar och skitsnack. Är det såna vi ska kalla för förebilder?
Det finns faktiskt en gräns. Men dessa killar super sig tydligen så pass fulla att de inte ser den.
Och sen skriver de om det.