Jag har tänkt på en sak nu igen.
Att man kan råka kräka ur sig en hel del dumma kommentarer när man är nervös.
Antingen en sån där kommentar som inte ens gud vet vart den kom ifrån.
Eller så babblar man på om allt mellan himmel och jord och sen kommer på sig själv, rodnar och tystnar därefter.
Eller, så håller man bara käften helt och hållet utan att säga ett knyst innan.

Det är som att möta en kändis. Vi säger att jag satt på en restaurang i stan häromdan. Ensam på middag. Nä, så poppis är jag faktiskt inte. Så jag sitter ensam, alltså. Sitter där, kollar på allt patrask som strövar förbi där utanför. Kollar på deras klädstil, skor, jäktade ansiktsuttryck, deras förvånade miner då de pratar i telefon.
Och så helt plötsligt kommer han fram. Den där Persbrandt.
Persbrandt som i Unicef-reklamen snackar om att man ska göra någonting. Eller ingenting.
Persbrandt som i Beck-filmerna alltid får för sig att misshandla fel personer.
Mikael Persbrandt, som jag vet att jag skulle bli nervös inför.

Så han ser lite på mig. En trött blick. Kanske en hård arbetsdag han just lämnat bakom sig. Antagligen inte helt, med tanke på hur han betedde sig och såg ut.
"Kan man slå sig ner, eller är det upptaget?"
Jaså du, Micke. Varför just mig? Blotta tanken gör mig exalterad. Tänk om det nu vore på riktigt. (ljust fjortisskrik, viftar med händerna, "oh my goooood, det är inte sant!")
"Eh." Jag hatar det där ordet. Det är inte ens ett ord! "Eh." Ett ljud. Ett vidrigt och irriterande sådant. Men han höll minen.
"Eh. Det är ledigt. Absolut. Helt ledigt."
Idiot. Det finns väl ingenting som är halvledigt heller?! "Är det ledigt här?" "Jo, men bara lite."

Han sätter sig snett mittemot mig. Kollar lite. Lägger ner sin tjocka pappersmapp med en duns. Vinkar till sig en servitör, ber om menyn, börjar bläddra. Själv känner jag att den där utsökta planksteken är på väg upp igen. Shit. Bravo.
Sen, utan att jag själv ens visste om det, säger jag, lite för högt kanske: "Men vi har ju fint väder här i Stockholm i alla fall."
Döda mig, någon.


Det är just sånt där, som man bara vill skaka av sig. En egenskap man önskar att man inte fötts med, eller lärt sig.
För rätt som det är så står han där.
Den där Persbrandt.
Gunvald Larsson eller vad han nu heter.
Som man vet att man blir nervös inför.