Vänsterprassel.
Jag kan inte beskriva hur fel det är, hur arg jag blir på folk som går bakom ryggen på sina älskade.
Som bryter ett löfte och kastar bort tilliten.
Det är så fel men kan många gånger kännas så rätt. Varför gör man det?
För spänningens skull, självklart. Varför annars?
Bara för att det är så fel vill man göra det, tänja på gränserna och löpa risk för att bli påkommen.
Och när man väl blir det kan man inte ångra sig. Och nästa gång man möter frestelsen, vad gör man då?