Man måste ha upplevt ganska mycket, om man vid sexton års ålder har bestämt sig för att skriva en bok om sitt liv.
Och det har jag gjort. Inte för att skryta, men det är sanningen. Jag har upplevt mycket. Och det dumma är att jag minns det mesta. Det mest väsentliga.
Inte småsaker som, vad min första bästa vän heter i mellannamn. Okej, det kanske jag gör. Om jag bara tänker efter.
Många gånger är det bra att minnas det mesta. Och många gånger är det tvärtom. Kanske är det så att man vill glömma istället.


Det har tagit mig flera år att komma fram till hur jag skulle börja min första bok. Se där, jag har redan fått till en början. Bra kanske den inte är. Men det är alltid något.
Jag har alltid velat skriva en bok. Det har alltid varit mitt mål i livet och det är något jag inte tänker ge upp. Jag har inte så många odds emot mig, så det är väl egentligen bara att köra på.
Jag måste få erkänna att jag är en riktig språktalang. Lär mig språk väldigt snabbt, lär mig på ett kick böja på allt vad verb, adjektiv och substantiv heter. Lärde mig läsa som tre-fyra åring och satt på dagis och läste för mina kamrater. Det måste alltså vara därför jag är så "besatt" av pennans och papprets fantastiska samspel och underverk.


Jag är inte den som gillar att skryta. Faktum är att jag mer eller mindre hatar det. Har alltid varit något i det hela att säga något bra om mig själv. Känslan av att det är fel och dumt slår mig jämt.
Men när jag verkligen vet att jag är bra på något, säger jag det.

---

Behöver lite feedback! Kan någon vänlig själ skriva i kommentarsboxen vad som var bra/dåligt/svårt att förstå/irrelevant?


Kommer att publicera lite delar av det jag skriver i "boken" i en ny kategori, "Min stora dröm". Det kanske inte ens blir en bok, men jag får se. Jag är rädd att jag kommer ångra mig, radera allt jag skrivit och sen strunta i det hela.
Men jag vill inte lägga av. Det är min dröm, att få göra det här. Som att någon som börjat skriva en låt skrotar den. Och det är vad som kunde ha blivit en världshit. Okej, min bok kommer nog inte bli sådär känd precis. Men man vet aldrig hur långt man kan gå om man inte försöker.