Jag har tappat all inspiration. All kraft.
Vet inte alls vad jag ska skriva, vet inte vad jag vill skriva.
Vad är det jag gillar att skriva om? Vad är det jag älskar att fundera över?
Jag vet ingenting. Det är som bortblåst. Löv som blåst iväg, från den prydliga högen man just krattat ihop.
Och den högen symboliserar allt jag samlat på mig under åren.


Från den dagen jag upptäckte pennan, pappret och suddgummit. Från den dagen jag lärde mig formulera bokstäver, ord, meningar. Sen dess har jag samlat på mig löv; minnen, funderingar, historier.
Men någon vind tog tag i hela högen, och blåste bort den, så nu är den borta.
Var är min inspiration? Var är min drivkraft, var är min kärlek?


Kärleken till att skriva har aldrig dött ut i sig. Det är bara min fantasi som sviker. Inspirationen lyser med sin frånvaro.
Jag som älskar att skriva. Förr kunde jag låta pennan glida över pappret, eller fingrarna dansa på tangentbordet. Som att spela piano, ungefär. Förutom att det inte kommer några toner. Det kommer ord. Ord som bildar fantastiska meningar som sedan blir fler och fler. Som sedan blir en sammanhängande text.


Jag vet inte om det är för att jag känner mig begränsad.
"Får jag skriva det?"
"Ska jag verkligen skriva så?"
"Kan man säga så?"


I bloggen skriver jag inte gärna ner allt som händer i livet. Där vet jag att det är väldigt begränsat i skrivandet. Där måste man tänka på vem det är som läser, vilken åldersgrupp, vad det är som är okej att skriva om, vem man bör skriva om, och vad man bör skriva om den personen. Just därför kan man skriva ytterst lite om det privata. Då återstår ju bara en metod. Att skriva där ingen annan kan läsa.


Och det gör jag självklart också. Åtminstone gjorde. Försöker så gott jag kan. Men löven är som bortblåsta.
Man kanske inte ska försöka alldeles för mycket heller. Då blir det nog inte mycket bättre. Framtvingad "inspiration" låter mer som "desperation".


Så vart är du, Inspiration?!