Hej på er.
Vet ni? Jag har så mycket tankar på hjärnan. Jag kanske borde köra en slags variant av Paulinas "nattbloggar". Fast dock inte mitt i natten såsom hon brukar göra, vid tre, halv fyra. Utan mina kanske kommer på kvällarna.
Det är mycket att tänka på nu. Mycket som händer. Och vissa saker vill jag inte ens tänka på, även om det inte går att knuffa ut tankarna ur min hjärna. Man vill så gärna att de ska flytta, men de har betalat för en extra natt eller två.


Bland annat råkade jag tänka såhär, typ Homer Simpson säger till Moe: "When you realize that someone loved you, that means someone can love you again. And that will make you smile."
Och då tänkte jag; "om någon har älskat mig tidigare, varför skulle ingen kunna älska mig igen?"
Det är just det som är grejen. Jag vet inte själv om jag vågar älska någon så mycket igen, som jag precis gjort.
För det verkar vara så att om man älskar någon tillräckligt mycket, och verkligen kan se en framtid med den personen, så är det nästan garanterat att skiten smulas sönder fortare än man hinner blinka.


Så vad ska man göra? Spela svårfångad och ta risken att gå miste om Mr Right eller "vara som vanligt" och ta risken att bli sårad än en gång? Jag vet inte om jag orkar, alltså.
Eller, så gör man bara som förnuftiga andra. Som inte alltid har tur i kärlek utan bara ger upp.
Man ger all kraft åt vännerna istället. För det är de som alltid finns kvar i slutändan.
Det är de som stöttar en när man har problem med kärleken.


Så... jag kanske har löst mitt problem nu.
Se, det är bra att skriva av sig. Ibland.