Jag vet att jag borde glömma. Att jag borde be dig dra åt helvete och allt vad det nu heter.
Men det har jag ju redan gjort! Så vad finns det kvar att göra? Jo, glömma. Men inte är det så himla lätt heller. För hur mycket man än vill, funkar det inte alltid. Här kan man inte säga "vill man, så kan man". Det handlar väl om att ge det tid. Men det har jag också gjort. Ett halvår ungefär. Det borde väl vara lagom?


Jag borde kanske inte skriva ut allt här. Det är ju en publik blogg trots allt. Men jag tror nästan att jag förtjänar lite fred nu. Lite lugn och ro är allt jag kräver för att äntligen få bli fri. Bli kvitt all skit. Det vore nästan på tiden, att jag slapp känna oro, ledsamhet, ilska, förvirring. Allt detta vill jag bara skölja bort. Men vet inte hur. Dörren till lyckan är låst och jag finner inte nyckeln. Vet inte ens vem som har den.


Sen vill jag bara tacka alla mina vänner. Ni som stått ut med allt mitt snack de senaste månaderna. Stått ut med mitt fruktansvärda humör som växlat mellan överdriven glädje, vresighet, obotlig depression och total förlamning. Jag har inte varit mig själv på sistone och jag hade förstått om ni vänt mig ryggen. Men eftersom ni inte gjorde det är jag er skyldiga mitt liv. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er. För att ni funnits där helatiden.


Ni vet nog vilka ni är. Vilka av er som visat tillit, visat omtanke. Visat att ni är värda den här texten och den här tacksamheten. Det är inte många, men det är några i alla fall. Och ni är värda guld. Er byter jag inte ut mot någonting. De vänner jag har är såna man inte finner överallt. Inte den man står bakom i kön till kassan på ICA. Inte den man stöter ihop med utanför dansklubben. Utan det är en sån vän som man får leta efter.


Tack för att ni funnits vid min sida när jag trodde att det skulle vara tvärtom. Tack allihopa. Puss på er.

---

Tänkte sova nu, vi hörs imorgon istället. Puss och godnatt.