Okej. Glöm det där om att jag inte skriver... för jag måste.
Det är lika bra, dessutom läser han inte min blogg, så det kvittar.
Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare om han lämnar mig helt.
Det känns liksom... onaturligt, att det kanske inte är jag och han något mer.
Vi kunde ju ta oss igenom allt, vi har haft värre kriser.
Men nu när han ändå inte älskar mig och känner något, kanske det inte spelar roll hur stor krisen är och hur stora alla har varit genom åren.
Två år har vi varit tillsammans.
Två år och två dagar, idag.

Jag borde ha fattat att han aldrig skulle kunna sluta tänka på henne.
Det är ju ganska självklart, egentligen. Om han ändå har älskat henne sen fyran, fram tills nu... Självklart.
Jag kommer inte kunna somna nu, med vetskapen om att det inte är en mardröm, med vetskapen om att det här faktiskt händer och att det inte är bättre imorrn när jag går upp ur sängen.

Jag kan inte klara det här ensam. Och jag vet att jag har några få vänner som hjälper mig.
Men ändå fattas något.
Han fattas.

"I'd walk a thousand miles, just to see you smile.
I'd swim across the ocean, just to hear you laugh.
I'd go all across Europe to feel your warmth.
I'd do anything - just to hear you say the three words, and feel that you mean it."