Jag måste få säga en sak, angående allt som har hänt.
Ni som brukar läsa min blogg vet nog vad jag pratar om.
Och det är till er jag vänder mig.

Jag vill inte att ni dömer mig eller honom, snackar skit.
Nu vill vi gå vidare, om så inte med varandra, så som vänner.
Ja, det är svårt, klart att det är. Men jag måste ta mig samman.
Det finns en liten strimma hopp inom mig, det kan bli vi igen.
Och jag skulle gå tillbaka om allt blev bra igen.
Ja, det skulle jag, så se inte ut sådär.

Jag vet hur ni tänker, och jag vill inte höra något skitsnack.
Jag älskar honom och jag vet att han finns här för mig.
Det har jag märkt nu, han finns här för att gottgöra mig, för all smärta jag har upplevt nu de senaste dagarna.
Jag vet det, för jag har träffat honom och vi har pratat ut.

Han säger till mig att han litar på mig och att jag är hans bästa vän.
Det värmer mig, men det som värmer mest är när han säger "jag älskar dig, jag litar på dig mest av alla".
Säg inte att han ljuger, jag ser ju på honom när han ljuger och INTE ljuger.

Visst har han dragit vita lögner för mig om det här, men han vill inte såra mig.
Tro inte att jag är hjärntvättad av allt det här, jag vet själv att det kanske inte låter sunt.
Men jag är kär och jag älskar honom så mycket, att det är logiskt för mig, det här.

Jag hoppas fortfarande, men jag vet inom mig att det finns en risk att det inte blir vi igen.
Men också chansen att det faktiskt blir vi.
Man vet aldrig, snart börjar vi gymnasiet och alla splittras åt nya klasser.
Man kanske börjar sakna varandra och värdera vänskapen och umgänget mer.
Som kanske leder tillbaks till det underbara liv vi haft.

Jag är självklart jätteglad att jag haft sånt stöd från mina vänner under de här senaste dagarna. Det hade nog inte gått om jag fått ta mig igenom det här själv. Så det är inte att jag är otacksam, det är jag verkligen inte.

För att sammanfatta allt; livnär er inte på att gå och prata bakom våra ryggar. Ge oss inte de där blickarna som säger att det här är fel, som säger att han är största boven i dramat och att allt är hans fel. Det må vara han som har gjort slut med mig, men han kan inte styra över sina känslor. Tänk er själva in i situationen, skulle ni fortsätta leva med någon när ni gillar en annan och inte har känslor kvar för er partner? Döm inte hunden efter håren.

Tack.