Jag blev så glad när det var den 17/3, jag hade verkligen längtat till den dagen.
Magen stormades av fjärilar, jag var helt upprymd och förväntansfull.
Det vart en fin dag, med händelser som blir fina minnen.
Som sedan krossas av besvikelsen två dagar senare.
Jag trodde inte att det var sant.
Varför sa du ingenting tidigare, utan väntade till efter den 17:e med att släppa bomben?
Du krossade mig, du bröt ner mig bit för bit, och det är bara du som kan göra mig hel igen.

Men jag tror inte att du vill det.
Du vet inte vilken smärta du har orsakat mig, hur du har brutit ner mig.
Ändå älskar jag dig, och vill ha tillbaks dig.
Många tycker att det är idiotiskt, någon har sagt att det är logiskt. Det är ju kärlek.
Kärleken gör mig blind, den gör mig blind för allt du har gjort, jag vill bara ha tillbaks allt som det var förr.
Om du väljer att glömma, så kan jag också glömma, och förlåta.
För jag älskar dig.