Det är ju måndag imorgon! Gud vilken härlig känsla! Jag kan knappt bärga mig tills jag får slå mig ner på stolen i klassrummet, slå upp böckerna, sätta pennudden mot pappret - och börja arbeta. Åh, det är så spännande! Jag fattar inte hur jag har kunnat klara mig utan skolan i en hel vecka, det känns helt ofattbart. Jag har missat så många timmar av möjligheter att lära mig, så nu är det dags att ta igen. Dags att ta i med hårdhandskarna... och rycka på axlarna.

För vem längtar egentligen efter skolan?
Tystnad. Någon hostar, det ekar. Oj, vad pinsamt det blev. Rektorn kliar sig lite i huvudet, av nervositet, eller har han löss igen? Han ser sig omkring. Ser på eleverna som några blänger på honom, några sover på borden, några sitter och ser förväntansfulla ut. Jaha. Så det här är de som blir mobbade.
Han låter blicken vandra längs alla elever, och tanken slår honom. Maybe this wasn't a good idea.

Ge oss en vecka till! När man väl har vant sig vid ledigheten slår bomben ner och så måste man tillbaks till verkligheten igen. Gnugga sömnen ur ögonen, tvinga sig ur sängen (redan här vill jag dö) och göra sig i ordning för att släpa sig till plugget.

Men kom igen nu, du går sista terminen! Yeah, som om det skulle hjälpa. Snarare få mig att vilja hoppa av. Man har sån press på sig när man går sista året. Sista året på högstadiet eller gymnasiet, det spelar nog ingen roll. Det allra sista provet måste vara en lättnad, men fortfarande något som avgör om man kommer att klassas som en idiot nästa år, eller om man kommer att lyckas. Och slippa undan.

Jaha. Skola imorrn.
Fan också.