Jag har tänkt på hur många det är som skäms för vart de kommer ifrån, vilka fantastiska arv de egentligen har.
Jag brukade skämmas förr, för att jag inte var "som alla andra". För att jag inte var helsvensk.
Men nu är jag stolt, för jag är halvthai och jag ska vara stolt över att jag har något som helsvenskar inte har.
Jag slipper ligga och brassa på i solen för att bli det minsta brun, jag slipper det tunna hår som många skandinaver har. Sorry, ta inte illa upp, men jag är nöjd med mitt hår som det är.

Det är ju asschyst att vara från ett annat land också. Man har lättare möjlighet till att lära sig mer av språket, och själv ångrar jag att jag inte fortsatt plugga thailändska, men jag har lovat mig själv att jag ska återuppta det någon gång då jag har tid att börja om igen. För när man väl kommer igång kommer kanske allt tillbaka igen, för jag har ju kunnat snacka flytande thai när jag var mindre, sen när man började umgås med svensktalande behövdes inte modersmålet på andra ställen än med mamma, men även det försvann.

Så själv tycker jag att man ska vara jävligt stolt över att man har arv från en annan kultur, möjligtvis en annan religion och andra miljöer. Vi åker ju till Thailand så ofta vi kan. Det är inte många som gör det bara för att semestra där, åker dit vartannat år bara för att sola och bada. Vi åker dit för att hälsa på tolv kusiner, två fastrar, mormor och morfar. Vi har en släkt där som vi inte träffar jätteofta.

Det känns häftigt, att studera thailändsk kultur, lyssna på thailändsk musik och läsa texter på detta språk. Nu har man smått börjat kolla såna här saker, och jag tycker helt klart att det är intressant att få lära sig något annat än vad Sverige har att bjuda på. Sverige har man sett och upplevt genom ungefär hela livet. Nu ska man hitta andra grejer.

Be proud, honey! Dags att sova, vi hörs imorrn. Godnatt! ♥