Idag när jag kom till skolan kändes det som att vi aldrig gått på lov. Det kändes som att vi bara haft helg, och att det idag var måndag.
Fan, vad fel det kändes. Det kändes katastrofalt fel. Men ändå rätt.
Rätt på det sättet att det är en vana nu, att gå i Sjöängsskolan och dess korridorer. Men snart är det slut på det.
Snart går jag på en helt ny skola med helt nya människor, nya miljöer och har nya problem att tampas med.
Det känns allt bra läskigt och nervöst, men samtidigt spännande. Då ska jag i tre år få göra det jag vill mest; fokusera på min framtid och inte på en massa värdelös skit. Så jag är förväntansfull, men fortfarande nervös.

Det jag fasar inför mest är första lektionen, första lunchen. Vem sätter man sig bredvid? Tänk om man gör bort sig?
Jag har inte världens mest lysande självförtroende så jag lär ha svårt att ta kontakt med nya människor sådär fort.
Jag är inte den som bara går och sätter mig hos folk och säger "Tjena, är det ledigt här?" för att det känns som att jag tränger mig på. Dilemman är min grej, det.