Du och jag sitter vid matbordet, pannbiff, potatis och en brun sörja man brukar kalla sås pryder våra tallrikar som står rakt nedanför våra näsor. Jag tittar lite försiktigt på dig, slår ner blicken men ser dig fortfarande. Du ser på mig, men tittar bort. Jaha, vad är han sur över nu då, tänker jag och antar en förbryllad min. Ser du den? Nej. Du tittar inte. Du äter. Det är väl det man borde göra när man har en tallrik mat framför sig. Fantastisk logik, det där.
Jag äter, sakta, sakta. Försöker hinna med i ditt tragiskt långsamma tempo. Kallas det där för att njuta av maten? I mina ögon ser det ut som att du lider av maten, snarare. Livet är kort! Vi har inte tid att idissla som kor under varje måltid.


För det är så du gör, när vi äter. Du tuggar, långsamt, långsamt. Du dricker en klunk eller två, ställer sakta ner glaset, ser ut genom fönstret. Börjar äta igen, samma process sätts åter i rullning.
"Vad fint väder det är ute", säger jag som snarare lider av den pinsamma tystnaden, än lider av maten.
Jag får ett litet mumlande till svar, vad är du egentligen sur över?
Jag borde fråga, men det gör jag inte. Fortfarande. Vad är det med mig, varför är jag så feg?
Ska jag kanske bara låta det vara? Jag får nästan lust att skjuta en bit potatis på dig. Bara för att se hur mycket argare du kommer att se ut. Men jag låter bli.


Så jag bestämmer mig. Tar sats. Dags för "ett litet kliv för människan, ett stort steg för mänskligheten". Det må vara fyrtio år sedan det sas sist, men nu gör jag det.
"Vad är det du är så arg över?" frågar jag. Andas ut. Väntar på domen. Rättegångssalen är knäpptyst. Domaren ser på mig. En kritisk blick. Irriterad. Domaren väger sina ord. Han... ser på mig. Och sen börjar han flina.
Va?
Missade jag något?
"Jag gillar att du inte kan hålla käften i ens fem minuter. Ska inte du äta upp?"
Och när jag ser på hans tallrik är den tom. När hände det? Han som åt så tragiskt långsamt alldeles nyss, hann före mig.
Han provocerade mig. Det borde räknas som fusk.
Men då skulle jag inte vilja att han själv bedömde det, han med hans dömande, kritiska blickar. Domaren i rättssalen som åt bedrövligt sakta.


Okej, vi har kommit fram till en av alla mina brister. Jag hatar pinsam tystnad.


Ibland kan det bli så att man har tråkigt. Och då börjar man hitta på saker. Haha! Så kan det gå.
Och med det säger jag godnatt. Kommer nog inte blogga mer ikväll, men hoppas ni hade en bra dag!