Glömde berätta om en grej som hände mig igår.
Igår morse vaknade jag ju som känt upp hos familjen Ackerman i Bromma. Gick på toaletten och för mig är det en vana att låsa dörren. Kruxet där är att de använder nyckel som lås till de flesta dörrar, och nyckeln sitter självklart alltid i. Men när jag hade låst, kissat och så, vände jag mig mot dörren för att låsa upp och öppna. Det gick inte. Shit, tänkte jag, nu dör jag.
Ja, jag tänker så när jag inte kommer ut ur ett minimalt utrymme. Ni har säkert läst att jag lider av klaustrofobi och inte kan vistas i trånga utrymmen särskilt länge. Speciellt inte om jag vet att jag inte kan komma ut. Det är jobbigt till och med i stora rum, fast proppfullt med folk. Fungerar på samma sätt.


Nåväl. Så jag står där, rycker i dörren, sparkar på den, skriker, försöker vrida nyckeln som inte ger med sig. Hyperventilerar. Gud, jag har varit med om det förr men kan ändå inte vänja mig. Varför kan man bara inte få vara som "normalt folk" och sluta vara såhär fånig jämt?
Så efter ett tag kommer Oscar och hjälper mig. Han ger mig instruktioner och försöker få mig att dra dörren inåt så mycket som möjligt medan jag vrider nyckeln och vrider handtaget. Funkar efter ett tag, men det lugnade mig inte ändå. Att vara inlåst är det värsta jag vet. Allvarligt talat.


Så... Nu har jag biktat mig. Amen.