Jag borde skriva av mig och blotta alla mina känslor. Det är precis det jag behöver, om inte mer än så.
Jag vet vad jag behöver för att må bra, men jag kan inte få det. Inte på ett bra tag, åtminstone.
Det känns som att det är flera mil bort, men ändå så nära att jag nästan kan ta på det.
Jag blir lycklig i stunden då jag har dig nära mig, jag blir olycklig när du går och lämnar mig ensam kvar.
Det har du redan gjort för tre veckor sen, men fortfarande när vi träffas känns det lika jävligt.
Jag vet inte om jag är villig att vänta så länge på dig som du säger att det kan ta innan det blir vi igen.
Jag vill inte bli din marionettdocka. Jag har redan behandlat någon som en sådan och det skäms jag för.
Gör inte du det?