Hur långt kan vi tänkas gå, för att få det vi vill ha?
I desperata situationer, finns det folk som tar första bästa, för att må bra. För att fylla ut tomrummet inom sig.
Första bästa... öl. Första bästa människa. Första bästa hund. Ni fattar. Det absolut första man lägger ögonen på, utan att ens tänka efter. Vad är det vi har fått tag på, varför ville vi det och hur ska detta hjälpa oss att fylla ut tomrummet?


Varför är man sån? Varför måste man ersätta något med något annat jämt? Kan vi inte bara vara nöjda med livet som det är?
Typ alkohol. Folk som slutar dricka börjar oftast med något annat. Vi säger att de börjar äta något fruktansvärt mycket. Så blir de beroende av mat istället. Och blir överviktiga. Och... då är man fast. I soffan, dörröppningen kanske. Men framförallt i ett nytt beroende.


Vi kommer ständigt att vara beroende av folk. Saker, omständigheter... allt möjligt. Det är en synd. Men ingenting som man kan straffa någon annan för.
För att alla begår synden.